Irma Swahn rapporterar från Tyskland

Okategoriserade

Tysklands valsystem – knep och knåp…

20 sep , 2013, 18.03 irmaswahn

 

Vart fjärde år, inför Förbundsdagsvalet, vill vi journalister bekanta oss med Det Tyska Valsystemet för att någorlunda förstå hur platserna i parlamentet fördelas. Trots att den här journalisten redan har rapporterat från två val i detta land, har hon aldrig riktigt, alltså riktigt, förstått den slutliga matematiken.

Jag medger det öppet, eftersom det inte är många tyskar som förstår det heller.

Det tyska valsystemet är nämligen krångligt, för att säga det milt.

I sanningens namn är det nog viktigare för dem än för mig.

Häromveckan samlades vi utländska journalister i Berlin på regeringens pressavdelning. Varje gång går vi alltid mangrannt till den här briefingen, också de stora drakarna BBC, The Guardian och New York Times kommer snällt med.

Alla med samma hoppfulla tanke i huvudet; kanske förklarar någon i år Det Tyska Valsystemet så att vi också förstår?!

Alltså de invecklade formlerna för hur proportionaliteten ska avspeglas i konglomeratet av delstater, kommuner och valkretsar.

Men nej. Den här gången tillstod själva chefen för valorganisationen, Roderich Egeler att han inte riktigt förstod hela systemet, han heller.

I varje fall går det inte att förklara, så att någon skulle förstå, sade Egeler och fick ett lättat skratt till svar.

En börda lyftes från våra axlar.

Om inte doktor Egeler, som drar den tunga organisation som ett förbundsdagsval förutsätter (64 miljoner euro kostar kalaset) förstår, kanske också vi kan ta litet lättare på det? Troligen rapporterar ingen om valsystemets matematiska finesser när vi har 3000 tecken, alternativt 2 min 30 sek till förfogande och våra läsare/lyssnare främst är intresserade av vem som segrar och med hur stor majoritet och hur det står mellan höger och vänster. Regeringsbildningen får ännu plats men när den exakta platsfördelningen i Förbundsdagen blir klar har nog finländska media annat att tänka på.

Bara Mongoliet och Nya Zeeland har ett liknande valsystem, berättar Roderich Egeler. Som ung tjänsteman skickades han till Mongoliet, för tyskarna var de enda mongolerna kunde fråga till råds.

Det har alltid grämt mig att jag inte till fullo förstår finesserna.

Utmaningar är till för att övervinnas.

År 2005 var valresultatet så jämnt att både Angela Merkel och Gerhard Schröder ansåg att de hade vunnit och ännu följande dag vägrade Schröder att avgå.

Medan jag fördjupade mig i valmatematiken, avgjordes saken på politisk nivå utan att rådda till det hela med att räkna om fördelningen av personröster och partiröster.

Ja, tyskarna avger två röster; den första, die Erststimme ges till en uppställd kandidat, die Zweitstimme, den andra, till ett parti.

Hälften av de 598 platserna i Förbundsdagen ges till en direkt invalda kandidat, den andra halvan till kandidaterna på partiernas listor. De flesta tyskar tror att die Erststimme är den viktigaste, trots att det är den andra rösten som är utslagsgivande för hur många platser varje parti får i parlamentet.

År 2009 hängde jag mig upp på de sk. Überhangsmandaten så att jag nästan missade hela valresultatet. De fick ingen betydelse.

Men kanske någon ändå blev litet nyfiken? Ett sådant ”överhängande mandat” uppstår om ett parti får flera direktvalda platser än antalet platser efter den andra rösten. Dessa platser får de behålla. Man sas. riggar upp några sitsar till.

I praktiken betyder det att Förbundsdagen vanligen har flera än 598 platser. I det nuvarande parlamentet sitter 622 ledamöter.

Eftersom ”överhängsplatserna” gynnade de stora partierna, har vallagen ändrats, så att nyttan från och med i år tillfaller de små partierna, skulle en sådan situation uppstå.

Men hur har ett sådant system kommit till, vill den frågvisa journalisten veta.

”Ur en gammal tradition”, svarar Egeler.

Det svaret gavs många gånger på pressinfot.

 

Irma Swahn, Berlin

Kommenteringen är stängd.