Berlinbloggen

• Ingenting är så gammalt som gårdagens tidning, sade en rapp journalistkollega en gång för flera år sedan.

Mot bakgrunden av händelserna den senaste tiden tycks redan dagens tidning vara drabbad av samma öde. På många håll är man redan i färde med att dödförklara tidningen som vi är vana att betrakta den.

Jag höll inte med min kollega då och gör det inte med dagens snabbhetsivrare heller. Inte bara jag går ofta tillbaka till ”gårdagens tidningar” (låt gå i digital form), t ex som nyttiga källor i den goda journalistik vi strävar till. Men –  jag tror också på papperstidningens framtid för den läsande allmänhet som vill ha kvalitet i journalistiken. För dem som i första hand inte bryr sig om snabb och ytlig information utan också söker en annan dimension i läsningen, ofta framställd som den klassiska grejen med den prasslande tidningen vid morgonkaffet (ok, låt gå, under veckosluten, alltså).

Och till yttermera visso tror jag inte att det här beror på att jag själv är ”gammal”.

Jag tror nämligen på ”ungdomen”, på dem som det nu lite desperat satsas på för deras och våra länders framtid, också kommer att kräva kvalitet.

Kvalitet på livets alla områden.

Högt utbildade och framgångsrika unga människor kommer att utgöra den elit, som inte låter nöja sig med eftermiddags- eller gratistidningar eller teveunderhållning med högt glitter&bjäfsvärde och lågt människodito.

De kommer att ha råd att konsumera – inte bara materiellt utan också kulturellt. Alla företagsledare nöjer sig inte med börsnoteringar och golf. De flestas värld är större än så. Annars är de inte chefer länge.

Det paradoxala, för att inte säga motbjudande i den här utvecklingen är att samhällsklyftorna ökar och att kvalitetsmedvetenhet skulle rimma med höga inkomster.

Vi behöver nog inte titta alltför långt i tidens backspegel för att inse att det inte behöver vara så.

Tvärtom, samma utmaning som folkbildare stått för tidigare ter sig bara så mycket större i dag. Men det krävs mycket visioner och insikter för att konkurrera med skräpkultur i lockande teknologiska förpackningar. Och mod att kämpa mot apati och likgiltighet.

En medievärld i omvandling måste också visa detta mod. Kvalitetsjournalistik må ”paketeras om”, men journalisterna (precis som konstnärerna, författarna och teatrarna) behövs och måste ges resurser för att sprida det kulturella kapital, som i längden leder till att också det materiella skulle fördelas rättvisare.

Förhoppningsvis, alltså.