Berlinbloggen

GroKo?

Låter inte GroKo som något obehagligt, taggigt djur som man kan skrämma barn med?

På söndag är det premiär för  ”Angela and the GroKo III”…

– En ny actionfilm!? frågar tonåringen hoppfullt men intresset falnar snabbt… – Låter inte något vidare…

Nej, GroKo intresserar nog främst de vuxna, som har oroat sig hela hösten.  Valresultatet efter det tyska Förbundsdagsvalet i slutet av september, visade nämligen klart att die Grosse Koalition, en Stor Koalition med de två största partierna, krist- och socialdemokrater, är den mest sannolika regeringsbildningen…

Och efter långa och tröga förhandlingar kom man slutligen överens – men  sossarna underställde det medlemsomröstning, och spänningen steg igen!

GrrrroKoooGroo..?

Men med största sannolikhet, blir det godkänt. Alternativen lockar inte. Kristdemokraterna skulle ånyo sätta sig ner med de Gröna eller ännu värre, ett nyval med fullkomligt oförutsägbart resultat skulle stunda under det nya året.

“GroKo” utsågs i går till Årets Ord i Tyskland – kanske det kan ses som ett tecken på tyskarna accepterar sitt öde.

Den romerska siffran III i “filmtiteln” kommer därav att Stora Koalitioner har regerat Förbundsrepubliken endast två gånger förr. Det är minsann ingen regeringsbildning något av de två (eller egentligen tre, för i dessa sammanhang förhandlar alltid kristdemokraternas bajerska systerparti som en självständig grupp) eftersträvar, för regeringsarbetet blir en räcka kompromisser och knappast något effektivt styre. Regeringsprogrammet är redan nu en serie urvattnade punkter typ, SPD:s minimilönkrav på 8,50 träder i kraft i etapper – fr o m 2015 fram till 2017. Sist berör den branscher där behovet är störst.

I natt räknas rösterna och de socialdemokratiska ledarna knäpper säkert händerna, låt det bli: JA! (eller knäpper sossar händerna överhuvudtaget?)

GroKo ger nämligen SPD ett andrum till nästa val: för tillfället kan partiet närmast liknas vid ett roderlöst skepp med hela befälet i luven på varandra.

Att Fru Merkel kunggjorde partiernas överenskommelse iklädd grön kavaj till svarta byxor tolkades genast (närmast av utländska medier) som ett tecken att hon egentligen skulle föredra en regering med de gröna.

Quatsch, säger tyskarna. De vet att die Mutti är så ointresserad av mode att det verkligen vore det sista sättet hon skulle signalera någonting väsentligt på.

Men min blick fastnade på hennes hand när hon undertecknade koalitionsfördraget efter det sista maratonmötet.

Nagelbanden var spruckna och av manikyr syntes inte ett spår. Det säger mera om Tysklands förbundskansler – landet styrs med händer som inte räds arbete.

Och som alla stora skepp vänder Tyskland långsamt och just nu helst inte alls.