Irma Swahn rapporterar från Tyskland

Okategoriserade

Persona non grata?

10 feb , 2014, 19.04 irmaswahn

 

Peter Englund har sagt att han aldrig skulle kunna älska en person, som använder ordet “snackis” och eftersom jag älskar honom (hans böcker), och gärna skulle vilja att han också tyckte om mig (om vi någonsin träffas), så har jag lovat mig själv att aldrig använda det ordet.

Det var ett lätt beslut – ett av de fånigaste nyorden jag vet.

Alltså, det hetaste SAMTALSÄMNET under Berlinale är filmen Nymphomaniac och dess skapare Lars von Trier.

Dvs. Nymphomaniac, Volume I, director´s cut.

Das Thema (ett trevligt grekiskt lånord, helt gångbart i vardaglig tyska) kommer antagligen inte att lämna oss innan Volume II har visats.

Var och när det kommer att ske, ja, DET berättar man naturligtvis inte. Varför skulle man skada den hype som man tydligen avsiktligt har byggt upp?

Om filmens handling behöver säkert  ingenting mera sägas. Så mycket har skrivits om den, så många kritiker har sagt sitt och så mycket spekulationer kring vad von Trier vill säga med den gör att den avdelningen säkert är fylld.

Själv säger von Trier själv som bekant ingenting.

Efter skandalungen i Cannes 2011 vägrar han att tala med pressen.

Själv undrar jag som en liten reporter i vimlet på filmfestivalen om von Trier faktiskt på riktigt är halsstarrigt sårad för att hans “skämt” blev missförstått i Cannes eller om “reaktionen” är ett marketingtrick?

Den redan berömda t-shirten hade han säkert ändå inte fixat till själv.

Skulle det ha skadat von Triers image om han bett om ursäkt efter Cannes? “Förintelseskämt” är nämligen ett tabu med ett så stort T ute i Europa, att en excentrisk regissörs bisarra skämt lätt kan skicka honom ut i kylan – forever.

Men inte von Trier.

Offentligheten är oberäknelig – kanske hans slipade marketingchef Pierre Einstein Lipski helt är på rätt spår…

Alla vet att sex säljer. Idag har jag också fått lära mig att när von Triers producent talar om “explicit sex” skall det egentligen förstås som en eufemism för porr.

Live and learn…

Men de flesta kritiker och journalister tycks vara överens om att Nymphomaniac inte handlar om sex, utan om någonting annat.

Men här börjar tolkningarna gå isär.

Och bra så. Det gör allting mycket mera spännande. Även om von Trier inte fattade att han schabblade ordentligt i Cannes, är det kanske klokt att han nu inte förklarar så mycket. Gå och titta själva, svarade producenten Louise Vesth på presskonferensen när vi ville veta vad som klippts bort ur bio-versionen som de flesta av oss inte har sett.

En del kollegerna gissade att det var närbilderna på könsorganen – de skulle aldrig gå igenom filmcensuren.

Förvisso inte – trots att de varken var upphetsande eller särskilt intressanta. På pressvisningen hördes ofta skratt och förtjusta fnitter, för filmen är humoristisk och dialogen underfundig – när genitalierna paraderade skrattade många av oss högt som små barn!

Om den hemligstämplade Volume II har det läckt att där ingår en abortscen, som många tycker att de kunde ha levat utan.

Själv tänker jag att den kommersiella hysterin kring Nymphomaniac egentligen är ganska onödig. De sk. O-affischerna med skådespelarnas ansiktsuttryck vid “orgasm” är t.o.m. litet löjlig.

Visst är det mycket sex, men efter någon timme hamnar det i skymundan när de olika skikten i von Triers berättelse tar över.

Samtalet mellan Joe och Seligman klipper av sexscenerna som vi vet har gjorts  med “inhyrda kroppar”, och som en nätkritiker säger:  Orkar nyfikna lystna tittare sitta i fem timmar och titta på fejkade samlag när filmen till största delen består av intellektuellt småprat?

Efter att ha sett Volume I tänker jag att filmen – förutom om kön och makt och beroende – främst handlar om kärlek. Om ett stympat känsloliv, där förnuftet skall ersätta den förlorade förmågan att ge och ta emot kärlek.

Men jag vet att Volume II är mörkare.

Men när jag får se den vet jag inte.

Kommenteringen är stängd.