Berlinbloggen

Att Ai Weiwei håller en stor utställning på Martin Gropius Bau känner säkert de flesta konstvänner till, men under veckoslutet hajade besökarna i Alexander Ochs utställningsutrymmen till.
På golvet ligger Ai Weiwei på näsan, raklång.

Figuren är förvillande naturlig, en silikonskulptur av den kinesiske konstnären He Xiangyu 2011, strax efter att Ai Weiwei hade frigetts efter tre månader i isoleringscell.
Ett offer för en brutal statsmakt, ja… Men varför bär dockan den kinesiska funktionärsuniformen?
Och varför kallar He sin skulptur ”Marats död”? En inte helt oomstridd martyr…

He är, liksom de andra kinesiska konstnärerna som galleristen Ochs visar född på 1970- och 1980-talen, alltså följande generation efter ”ikonen” Ai Weiwei. Räcker det för att förklara ironin?
Utställningen i Uferhallen i Wedding pågår till 13.7.

Också andra industrihallar gömmer världsnamn inom nutidskonsten. Mera berlinskt kunde det inte vara –  verkliga pärlor hittas bakom ruffiga fasader. Väl i Wedding beger jag mig till Osram Höfe, där konstsamlaren Heiner Wemhöner visar en del av sina dyrgripar. Alfredo Jaars verk anspelar kanske på att samlarens ”estetiska och politiska kompass” har väckt diskussion – låt andra tycka vad de vill, tänker jag mig att Wemhöner anser…

”Playtime”, 2013 är en still ur den brittiske konstnären Isaac Juliens filmserie, om bl a en isländsk investerare som förlorar allt under krisen 2008-09.
Ögonblicket innan självmordet? Det intrikata, Mondrian-inspirerade fönstret är allt som finns kvar av den vräkiga bostaden utanför Reykjavik. (Men den gröna färgen var egentligen ett misstag, berättar konstnären själv. Men den var så ödesdiger, så jag lät den vara…) Playtime består av flera storys; hedgefondmanagern, konsthandlaren, den filippinska hemhjälpen i Dubai, bakgrunden är skyskraporna, metallen, betongen, kontoren, ljusen och ljuden från maskineriet, som håller allting i gång: kapitalet. Osynligt, styrande, alltid närvarande.
Sammlung Wemhöner visas till 18.5.

Gallerierna vid Potsdamer Strasse

Gamla affärsdistriktet Potsdamer Strasse har vaknat upp till en ny vår. Allt flera gallerier och designers etablerar sig här, i och kring Der Tagesspiegels förra tryckeri.
Många kända gallerier har öppnat filialer och ligger litet undanskymda – kartan var ett bra verktyg. Och på en sidogata, bakom Eden Edens gamla skyltfönster – ett konstverk an sich – dolde sig målningar av den franska essäisten, målaren och skulptören Pierre Klossowski. Enligt Michel Foucalt var Klossowskis bok La Monnaie vivante  tidsepokens ädlaste verk. Här har Galerie Isabella Bortolozzi hyrt in sig i tomma gamla herrskapsvåningar med sliten parkett och nötta stuckaturer  – atmosfären var bara liksom pricken över…

London-galleriet BlainSouthern  har också en filial i själva tryckerihallen, där t o m Lynn Chadwicks enorma insekter i metall verkade nästan beskedliga.
Lynn Chadwick Retrospektive till 26.7

Och stort är också projektet Black Market, ett svenskt-finskt konstnärs- och kuratorinitiativ, som fick en hel del uppmärksamhet under veckoslutet.
Arbeten av ett femtiotal, främst nordiska konstnärer, kända och okända, visades NATTETID under 48 timmar i ett sk. pop up-galleri. Idén att hyra in sig/låna lokaliteter i städer som Stockholm och Berlin är utmärkt, i synnerhet i samband med inkörda kulturevenemang som Gallery Weekend, som verkligen behöver dylika fräscha satellithappenings för att förnya sig…
Projektledare är Olli Piippo och Marcus Eek, bägge konstnärer med ateljéer i Berlin. En litet trött men mycket nöjd Eek försäkrade söndag kväll att nästa gång håller man också öppet dagtid på begäran av den litet äldre publiken, men betonade att musiken och dj:s hör till och är en viktig del av eventet. Bland arbetena fäste jag mig förutom vid Eeks, också vid Janne Räisänen, Lars Teichmann och ett par drömliknande fotografier av unga finländska stjärnskottet Ville Andersson. Nåja, skott och skott – blir inte förvånad om man snart hittar honom i något av gallerierna i Berlin…