Berlinbloggen

Historien om Cornelius Gurlitt och den helt otroliga konstsamlingen – över 1200 verk av bl a  Picasso, Matisse, Chagall och stora tyska modernister som Beckmann och Marc – som hittades i hans hem i München är känd. Hur hans nervositet hade väckt uppmärksamhet på ett tåg från Zürich till München – en sträcka under tullens lupp… Gurlitt hade en stor summa kontanter på sig och, även om den i och för sig var laglig, började hans osannolika liv rullas upp i polisen undersökningar.

I den enda intervju, som Cornelius Gurlitt någonsin gav, sade han att han hoppats att de kunde ha väntat med att föra bort tavlorna till efter hans död.

I tisdags dog Cornelius Gurlitt i sin hem i München, troligen i sviterna av en hjärtoperation. Han blev 81 år gammal. Gurlitt har försäkrat sig om en plats i konsthistorien även om det var det sista han hade önskat sig.  Den lille fragile herremannen med det lustiga namnet var skygg och tillbakadragen, en  särling som levde med sina konstverk som enda sällskap.  – Jag har älskat dem mera än någonting under hela mitt liv, sade Gurlitt i samma intervju. Om den plötsliga uppståndelsen, rubrikerna och paparazzis fotoblixtar i ansiktet, om han så mycket som gläntade på dörren eventuellt hade del i att hjärtproblemen förvärrades är det ingen långsökt tanke.

Men konstskatten som hittades i hans hem, som beslagtogs och till en del återbördades, satte nytt ljus på krigstida orättvisor. Naziregimens plundringar hade så småningom börjat betraktas som ett slags ”omfördelning”av europeiska tillgångar och fick falla i glömska. Skuggorna faller inte på Gurlitt utan på de tyska institutioner och myndigheter som själva tigit om sina dyrgripar efter kriget. Och på det överdimensionerade polisarbetet, razziorna, offentligheten, klappjakten. Det oväntade konstfyndet ledde alltså till den tynande diskussionen om den sk. ”rovkonsten” satte ny fart. (Med ”rovkonst” avses konstverk, som konfiskerades eller bara stals av judiska familjer. Också konst som köpts för en spottstyver när trängda judiska samlare försökte sälja, samt konst ur museer och kyrkor, som plundrades i länder som tyskarna ockuperade.)  Ännu i år skall ett forskningscentrum om ”rovkonst” grundas i Magdeburg.

Efter polisräfsten utbrast en  chockad Gurlitt att han aldrig frivilligt lämnar ifrån sig sin konstsamling. Tavlorna var hans arv och livsuppgift. Hans far hade räddat samlingen undan kriget och hans skyldighet var att fortsätta skydda den. Att fadern, konsthandlaren Hildebrand Gurlitt, för myndigheterna ljugit om att hans tavlor förstörts under bombningarna av Dresden 1945, kan inte läggas den då 12-årige sonen till last. Och trots att Gurlitt d ä fungerade som mellanhand för  ”rovkonst” för nazisternas räkning, betyder att han faktiskt också kunde ”rädda” en hel del av den modernistiska konst, som inte fyllde nazisternas konstideal, från att förstöras. Han gömde helt enkelt undan dem, sålde en del till utländska museer och behöll tydligen en hel del.  Efter kriget frågade ingen om deras ursprung.

Under sina sista månader kom Cornelius Gurlitt på andra tankar.  Han meddelade att han var färdig att återlämna alla verk, som kunde spåras till sina förra ägare. Tysk lag har sedan länge preskriberat privata innehav och den sk. Washingtonprincipen gäller bara muséer. På så sätt gick Gurlitt längre än månget tyskt museum, som aldrig i grunden kollat om det finns ”rovkonst” i deras samlingar. Gurlitt beordrade också att härkomsten till alla konstverk som för några månader sedan hittades  i hans förfallna hus i Österrike, skulle undersökas. Fyndet föranledde för övrigt inga åtgärder av österrikiska myndigheter – det handlade om ”privategendom”, lydde förklaringen.

Förundersökningen av Gurlitt för misstänkt skattebrott och undanhållande av egendom av ”tvivelaktig härkomst” skulle läggas ner för en månad sedan, eftersom man efter två års efterforskning kommit fram till att Gurlitts arv, även om det också skulle innefatta ”rovkonst” var hans lagliga egendom.  Gurlitt, som under årens lopp då och då sålde någon tavla för sin anspråkslösa livsföring,  sålde 2011 Max Beckmans ”Lejontämjaren”. Då delade han också frivilligt köpesumman med konstsamlaren Alfred Flechtheim, som hade blivit av med gouachen under kriget.

Gurlitt fick chavottera som konsttjuv och nazimedhjälpare och jagades som en förbrytare av medierna de sista åren av sitt liv. Myndigheternas klumpighet och långsamhet förlängde hans pina.

Men Cornelius Gurlitts eftermäle är gott. Han står inte längre som symbol för ”rovkonst”, utan för försoning och rättvisa, må vara senkommen.  Men en kännbar brasklapp för de tyska myndigheterna fanns i hans testamente.

Cornelius Gurlitt lämnade sin konstsamling till Berns konstmuseum i Schweiz. Min klient hade inte längre något förtroende för tyska institutioner, säger hans advokat.

Max Liebermann ”Två ryttare på stranden”  1901