Berlinbloggen

 Sofi Oksanens öppningstal   har givetvis inte uppmärksammats hierzulande lika mycket som hemma, men intervjuats har hon i alla medier, nästan till leda, sa en granne i tidningskiosken i morse.

Och påfallande ofta kan de tyska kollegerna inte låta bli att kommentera den arrogans och ohövlighet med vilken “Finlands mörka drottning” behandlar pressen.

En gång slängde Oksanen mitt visitkort i golvet och gick sin väg. Det är flera år sedan och jag trodde att beteendet var begränsat till finländska journalister.

Men Süddeutsche Zeitungs litteraturredaktör Dana Buchzik är lika litet som de flesta journalister här vana att bli avsnästa och avfärdade med axelryckningar. Bryter Oksanen med avsikt mot europeiska hövlighetskoder? Divalater eller imagebyggande? “Sofi Oksanen följer hellre med sparvarna på takterassen än tittar på intervjuaren”, skriver Buchzik syrligt. “ När hon vägrar att svara på reporterns frågor, spottar hon formligen ut ordet ´journalist´. “Jag har redan svarat på all världens frågor – det finns inga jag längre vill höra”, säger Oksanen och sneglar längtansfullt på sin mobil”.  “En intervju utan frågor?” Nu höjer också Buchnik på ögonbrynen, men fortsätter försonligare när hon övergår till den tuggummituggande litteraturstjärnans författarskap.

Frankfurter Allgemeine nöjer med att kort citera Oksanens konstaterande om litteraturens betydelse för de finsk-ugriska minoriterna i Ryssland, men skänker president Sauli Niinistö mera spaltutrymme. “Skrivande politiker är ingen sällsynthet i Finland”, skriver Jasper von Altenbockum, och nämner naturligtvis också Alexander Stubb och raljerar om Riitta Uosukainens plask i vattensängen. von Altenbockum är inte så förtjust i de finska “anti-klichéer” han anser att vi numera försöker ersätta våra gamla utnötta klichéer som “sauna, vodka och ordkarghet” med.

Finsk tango har redan blivit en tröttsam kliché och Kaurismäki med Leningrad Cowboys har sedan länge degraderats till folklore, skriver von Altenbockum och här det säkert skäl för de ansvariga för Finlandsbilden att se upp – det har varit en hel del av detta på sistone och att det är passé vet varje finländare – och bevandrade tyskar. Och de senare är överraskande många.

Gerrit Bartels i dagens Tagesspiegel anser att devisen “Finland.Cool” är en olycklig miss. (Jag minns också en ung finsk författares reaktion på bokmässan i Leipzig i mars “det är sååå nittital, alltså”.)

Enligt Bartel är den finska litteraturen verkligen inte “cool” i den popkulturella bemärkelsen, inte heller underkyld eller teknokratisk. Bartel talar om  finländska litteraturens stjärnor – han nämner Sofi Oksanen, Philip Teir och Kjell Westö – men att det också finns en “otrolig mångfald”.

Tagesspiegel uppmärksammade också Raija Siekkinen, Pasi Ilmari Jääskeläinen och Henrik Tikkanen. Har Brändövägen nu först översatts till tyska? Andra tidningar har bl a skrivit om Katja Kettu, Rosa Liksom och Seita Vuorela.

Men Teir och Westö dominerar i Bartels stort uppslagna reportage – tydligen har han varit i Helsingfors och vandrat längs Tölöviken med bägge två. Det gläder en som skall rapportera om hur den finlandssvenska litteraturen klarar sig i Frankfurt.

Bara jag kommer iväg.

Inkvarteringsproblem och en lokförarstrejk har försenat mig.

Men i morgon torde tågen gå.

Avgång Berlin Hauptbahnhof 5.55…