Berlinbloggen

“Det är svårt att greppa vad som hänt. Att det här är verkligt. Jag har redan varit på plats ett par dagar, träffat överlevande, mött skadade och chockade människor, lyssnat på vad de berättar, sett kaos och förstörelse, ändå känns allt på något sätt avlägset, helt overkligt./

Förlustsiffrorna är ohyggliga och de växer dag för dag. All denna förtvivlan./

Mitt uppdrag var att rapportera om en katastrof vars omfattning jag bara kunde ana mig till. Omedvetet hade jag kopplat på journalistens professionella mekanism, den nödvändiga distansering man måste hitta för att se helheter, fatta sammanhang, hålla huvudet kallt./

För att skydda mig själv?

Thomas Hammarberg, svensk människorättsaktivist och vän sedan Amnesty-tiden, sade en gång att en bra journalist måste fungera både med hjärna och hjärta. Samtidigt är balansen viktig. Blir det för mycket hjärna, mister man i känsla och med för mycket hjärta lider trovärdigheten, sade Thomas.

Hittade den balansen först den tredje dagen. En kollega och kompis, som sett mig på teve, sade att jag verkat kall och oberörd. Han skulle bara ha vetat hur jag grät och ylade om nätterna på hotellrummet.

Hittills har jag främst rapporterat om de finländska turisternas öde, med det lilla gnaget inombords att de lokala förlustsiffrorna ingen plats får i sändningarna./

Vi kör norrut från Phuket mot det värst drabbade kustområdet Khao Lak. Vi hade också varit där dagen innan, men inte hunnit så här långt.

Att ta sig fram några tiotal kilometer tar timmar. Trafiken stockar sig oupphörligt på den smala vägen, lastbilar, tunga schaktmaskiner och grävskopor måste fram. Vi kör längs vägkanten, här har uppstått spontana körfiler, men det gäller att se upp, vägbanken har rasat på flera ställen.

Teve-jobbet sätter tidsgränserna. Vi måste redigera vårt filmade material och få över våra färdiga nyhetsinslag via satellit på fastslagna beställda tider. Dessa tider  måste absolut hållas. Det finns bara två “feed-pointer” på detta lilla ställe och hela världspressen är på plats. Det blir nästan strid på kniven när nervösa tyska kollegor påstår att Yle går över sin kvot.

Vi har kommit fram till något som bara kan beskrivas som Dystopia itself. Ett dött månlandskap. Allt är grått. Grå dy, grå gyttja, gråa vattenfyllda kratrar, här finns inte ens några ruiner kvar. Bara tröstlösheten.

De som då strosade längs den här stranden hade inte en chans. Här och var gräver tysta thailändare efter sina försvunna.  De vill hitta dem innan grävskoporna hinner fram.

De söker dem som betjänade oss turister på badstränderna i  semesterparadisen. De bar drinkarna till våra solstolar och sålde allehanda krimskrams, som de flesta av oss inte ville ha.

Vi såg aldrig de här människorna. Jag hör otaliga överlevande berätta om hur lokalbefolkningen hjälpte dem innan de såg sig om efter sitt. Hur de skylde dem med sina egna kläder när flodvågen slitit sönder turisternas baddräkter. Hur de förde dem i säkerhet upp på sluttningarna och transporterade dem till sjukhusen.

Vi halvspringer över de gungande lerbankarna och jag försöker låta bli att tänka på vad som finns under mig.

Nästan mekaniskt böjer jag mig ner och plockar upp en liten röd plastpistol. Den är täckt av slam och dy. Men jag slänger den ifrån mig för att hålla balansen och ser igen ögonen på honom jag just intervjuade.

Han gräver i sandhögarna tillsammans med sin far, den övriga familjen står tyst bredvid och följer med arbetet.

Tolken säger att de har grävt här varje dag efter katastrofen. Den gamle mannen tycks helt omedveten om oss och bara gräver och gräver, men den yngre svarar kort på mina frågor via tolken.

Plötsligt ser han rakt på mig och säger på den engelska han inte kan: “My sister, my sister!”

Svett och tårar rinner längs hans kinder. Han torkar sitt ansikte med en lerig hand. Ögonblicket varar bara någon sekund men någonting har förändrats. Trots allt jag sett och hört har sorgen och förlusten äntligen fått ett ansikte.

Reporterhjärnan och -hjärtat är slutligen i balans.”

Baserat på mina hoprafsade dagboksanteckningar och tankar 27.12.2004 – 3.1.2005, och kapitlet ”Tsunamin” ur boken “Världen utanför – 12 korrespondenters upplevelser och erfarenheter”, Schildts 2006