Berlinbloggen

Vid kaféborden i Aten diskuteras alltid politik. I synnerhet i dessa dagar hettar det ofta till.

En gammal historia cirkulerar igen. Hur Andreas Papandreou vann valet 1981 med att lova “Allagí!”, Förändring!

Papandreou lovade föra Grekland ut ur Nato, lämna EU och stänga de amerikanska baserna i landet.

Visst anade vi att han ljög, säger en grekisk vän. – Men han ljög med stil! Efter militärdiktaturen 1967 – 1973 gav han oss självförtroendet åter! – Nej, ingenting förändrades, säger en annan. – Utom vi själva! Tillförsikten och självkänslan kom tillbaka…

På söndag, den 25 januari går grekerna till nyval, efter att parlamentet fällde regeringspartiet Nea Dimokratias presidentkandidat i den sista omröstningen i december.

Sedan 2009 har grekerna gått till valurnorna tre gånger och varje gång talade man om ´ödesval´. Varje gång ökade också uppstickaren från vänster, SYRIZA, sitt underlag. Nu leder SYRIZA opinionsmätningarna med stadiga tre procentenheter före konservativa Nea Dimokratia.

Under samma tid har den sk. trojkan (EU, Europeiska Centralbanken ECB och Internationella Valutafonden IMF) pumpat in över 200 miljarder euro i Grekland mot privatiseringar och åtstramningar. Trots att en del av skulderna har skrivits ner, är kassan snart tom igen Senast i juni behövs ännu ett stödpaket på ca 20 miljarder. Statsskulden står i dag på 175% av BNP, avsevärt högre än 2009. Då var den 127%.

Man kan fråga sig, hur det är möjligt…

Nu utlovar också Syrizas unge ledare, Alexis Tsipras, en förändring. Han vill sänka de nyligen införda skatterna, lovar en minimilön och en höjning av de nyligen sänkta  pensionerna, gratis el, matkuponger och hälsovård för obemedlade och ett amorteringsstopp för privata banklån, som övergår 20% av den disponibla inkomsten. Tsipras säger också nej till det nya, redan förhandlade stödpaketet och kräver i stället nya förhandlingar om stödprogrammets villkor, m. a.o. ytterligare nedskärningar av skulderna.

Allt detta låter som rena fantasier. Utan någon täckning i verkligheten. Men nu är vi i Grekland och här ser man verkligheten ur sin egen synvinkel.

Man ser vad man vill se och lyssnar på det man vill höra. Det är ingen händelse att man på Atens kaféer erinrar sig Andreas Papandreou. – Det är inte klokt hur Alexis låter lik Andreas, säger en annan grekisk vän. Samma gester, samma tonfall, samma självsäkerhet…

– Det är klart att man inte kan lita på honom, säger en tredje. Men han har rätt! Det var inte vi som förskingrade statskassan och fifflade med statistiken – varför skall vi stå för fiolerna?

Alexis Tsipras vet vilka känslor han skall spela på. 40-åringen har varit tillräckligt länge i politiken. SYRIZA banar “vägen till hoppet”. Anförandena avslutas med Mikis Theodorakis´ taktfasta kampsånger och flaggorna vajar, med orden Rättvisa, Värdighet, Demokrati. Även om Alexis Tsipras ljuger, gör också han det med stil…

Tsipras´ eventuella valseger ökar oron i Bryssel, Frankfurt och i IMF:s korridorer i Washington D.C. Även om en sk. Grexit (grekerna lämnar euron) inte är trolig och EU har vässat sina redskap efter chocken 2009, sprider Syrizas krav obehagliga stämningar i styrelserum och på stängda möten. EU:s och framför allt eurons “image” är i fara, och sällan har så många “worst case scenarios” utarbetats inför ett grekiskt val. Kurvorna på börserna är också oroliga. På många håll befaras detta ´ödesval´ bli ödesdigert.

Det finns en orsak till att minnas Andreas Papandreou. Om han någonsin hade en tanke på att verkligen lämna EU, övergav han den snabbt, när han insåg hur mycket pengar där fanns att hämta.

För följande grekiska regeringar blev EU en outsinlig källa, varifrån man kunde ösa pengar till allehanda projekt. Redovisningen – om någon frågade efter den – kunde alltid friseras. Så här började Greklands skuldsättning, och OS 2004, det dyraste som dittills hade arrangerats – sprängde den sista vallen.

Till slut förföll också den politiska dynastin Papandreou till en sorts österländsk despotism baserad på ömsesidiga transaktioner av tjänster och gentjänster. Det turkiska ordet “rousfeti” används också av grekerna, på svenska säger vi “svågerpolitik” eller folkligare “fiffel och båg”.

Dessa traditioner har ätit sig in i det grekiska rättsmedvetandet sedan sådär ett halvt årtusende tillbaka.

Under ottomanerna var skattebördan tung och plågsam, i synnerhet för dem som som inte konverterade till islam. Greken var stolt och envis redan då. Han gav inte upp sin religion men lärde sig att fiffla. Och det stod högt i kurs. En ”palikari” – en rejäl karl gömde undan olivoljan när paschans indrivare bankade på porten.

Blev han fast, kunde han köpa sig fri. En ”bakshisch”, en ”gåva” kallas på grekiska ”fakelaki”, det lilla kuvertet. Utan det kommer man ingen vart i Grekland än i dag fast det Bryssel kallas korruption.

Den sjukdomen är svår att utrota. I synnerhet när de som gynnas av den inte vill.

Politikerna, makthavarna och de välbeställda.

Den vanliga greken har lärt sig att “fixa”. En del hävdar t.o.m. att de flesta i Grekland inte känner av krisen. Familjen ställer upp, arbetslösa unga flyttar hem igen, fyra generationer under samma tak, som förr i tiden, man drar sig fram, man fixar krisen.

Kris och kaos är grekiska ord, säger Alexandra Pascalidou i sin bok “Kaos – ett grekiskt krislexikon”. En rapp och kvick text, men med ett stort engagemang.

– Ordning däremot hör inte till grekens vokabulär. Ordning är ett tyskt ord.

EU känns också “tyskt”. Baserat på vad vi här längre norrut kallar för en protestantisk etik.

Ganska långt från en allmän grekisk uppfattning.

Grekland har ca 11 miljoner invånare, men utanför landets gränser finns nästan lika många till. Generationer av utvandrade greker, i diaspora – också det ett grekiskt ord.

Om man skulle tro att dessa exilgreker inte känner sig lika hotade som landsmännen bedrar man sig gruvligt – engagemanget är lika intensivt.

Greken lämnar aldrig sitt land. Hen bär alltid hemlandet med sig. Där finns familjen, släkten och hemorten.

Med dem identifierar sig greken. Inte med staten. Den misstror greken. Av hävd är staten motparten i det schackspel grekerna alltid spelat med makten – där bägge vet att den andra fuskar

Det finns inga tecken på att det här valet går snyggare till än de tidigare där partierna chartrade flygplan för att flyga trogna väljare från Sydney och New York till sina grekiska hembyar för att rösta…

Utlandsgrekerna kan inte rösta på sina ambassader. Varför har man inte åtgärdat det, frågar jag en grekisk vän. Varför tror du, svarar han lite trött…