På två år, 2011 – 2013 steg bostadspriserna och -hyrorna i Berlin med 20%.
Samtidigt krympte utbudet markant. Berlin var “Europas billigboende” – ingen annanstans kunde man välja och vraka på bostadsmarknaden och inte kostade det skjortan heller…
Men nu sköt priserna i höjden. I populära stadsdelar fanns plötsligt ingenting att köpa eller hyra.
Utom till Paris- och Londonpriser.
Grekerna hade kommit till stan.
Inte personligen, naturligtvis. De flesta av dem hade troligen aldrig satt sin fot i den litet sjabbiga tyska huvudstaden, men nu köpte de upp lägenheter, bostadshus, fastigheter, hela bostadskvarter en masse.
Utan att bese dem, genom mellanhänder.
I de flesta fall brittiska investeringsfirmor och kapitalförvaltare.
Konstigt nog väckte det här mycket litet uppmärksamhet i offentligheten. Någon enstaka notis på “Wirtschaft”-sidan i tysk dagspress. Just ingen ekonomisk journalist hakade på.
Min egen blygsamma research stötte också på patrull. En jurist på en internationell advokatbyrå i Berlin, som pratat litet bredvid mun på en mottagning, var plötsligt omöjlig att nå.
Också på andra håll kom väggen emot.
Att bostadspriserna steg så markant bara på ett par år innebär att ansenliga summor måste ha pumpats in i Berlins brokiga bostadsmarknad.
Skräcken för “sydeuron” eller ännu fasanfullare, “nydrachman” satte miljarderna i rullning.
Likadant nu. Efter det att nyval utlystes strömmar igen miljontals sköna euro ut ur Grekland.
Två grekiska banker har redan bett om Greklands centralbank om nödlån. Fem miljarder euro.
Inte bara skeppsredarmiljardärer och -miljonärer, även vanliga människor tömmer sina bankkonton och placerar den, ja var? Den bästa gissningen är det klassiska – under madrassen.
2009 vann George Papandreous parti PASOK krisvalet med slagordet “Fyrk finns” och förvisso hade han rätt. Det var bara det att fyrken fanns på annat håll.
Nu är statens och bankernas likviditet igen i fara om utflödet fortsätter.
Nyvalet på söndag kallas också krisval eller ödesval – partierna lovar “förändring”, “vändning” eller “nytt hopp”…
Det är en spännande vecka för finansvärlden . På torsdag väntas Europeiska Centralbanken (ECB) ge besked om att banken börjar köpa upp medlemsstaternas obligationer.
Förfarandet kallas “quantitative easing” (QE).
Enligt en del ekonomer betyder det här samma som att sätta sedelpressarna igång. Och varnar för, vart det – förr eller senare – leder, som alla som har ett hum om historien borde veta.
I vårt elektroniska banksystem trycks knappast mera fysiska sedlar men i.o.m inköpen skall mera medel strömma ut i ekonomin.
På söndag är det igen dags; då håller EU, IMF, bankerna och det europeiska näringslivet andan.
Vad skall grekerna bjuda på den här gången?
2 kommentarer
Här bloggar
Irma Swahn är journalist och bosatt i Berlin - staden där nutid och historia möts.
"Här finns allt. Gammalt och nytt. Förändringen är snabb men det finns massor av historier att berätta..."
Okej, jag vet att tyskarna hatar inflation, och kan peka på hyperinflation efter första och andra världskriget. Men däremellan skedde något som har mycket mer gemensamt med dagens läge: En tid när Tysklands ekonomi var, ja, som Greklands idag. Deflation och ekonomisk kollaps med massarbetslöshet, saltat med enorma skulder till utlandet. De konservativa ville inte höra av ekonomiska experiment, Socialdemokraterna tyckte sig se kapitalismens kollaps som Marx förutspått och på partikongressen röstade majoriteten för att inte lyfta ett finger för att förbättra ekonomin. Förståeligt nog blev proletariatet så förbannat att de anslöt sig till kommunisterna eller nazisterna. Vi vet hur det gick sen.
Den som kan sin ekonomiska närhistoria kan peka på Japan, som fått uppleva två förlorade decennier med deflation. Eller så USA där inflationen har hållits i shack trots enorma stödköp av statsobligationer. Den tyska inflationsrädslan är överdriven, den förvandlar Europa till Japan 2.0, fast med betydligt högre arbetslöshet. Förvisso kan tyskarna argumentera att Maastrichtfördraget förbjuder QE och OMT, men då kunde man ju tänka sig att skriva om fördraget? Det är ju uppenbart att den monetära unionen inte fungerar som den ska. Istället för klyschor om strukturreformer kunde man pröva på fördragsreformer. Det är ju så som integrationen har fortskridit. Det borde inte vara kontroversiellt men det är det, politikerna undviker allt sådant tal som pesten. Varför förstår jag inte riktigt, men sex år har man lyckats slösa bort utan att ha startat några förhandlingar. Ansvarslöst.
Varför är det så himla svårt för våra beslutsfattare att förstå att de måste kunna erbjuda konkret hopp om någonting bättre, istället för fromma förhoppningar om att snart vänder det. Om det är nånstans där det vänder snart så är det USA. I genomsnitt har landet haft sju år av tillväxt innan det blir recession igen. Och som det ekonomiska ordspråket går: ”When America sneezes, Europe catches a cold”. Jag fasar för hur det politiska läget utvecklar sig i Europa efter det, Facit hittills har varit missnöjespartier som växer fram som svampar ur jorden. Än värre, i Ungern är fascisterna det näststörsta partiet, i Grekland tredje störst och om Tsipras tvingas avgå så kan Merkel mycket väl bli barnmorska till en ny kommunistregering i Europa.
Hej, Hoppsan
Du har rätt i att Tyskland har nyckeln i sina händer. Men Merkel och Schäuble har byggt sin finanspolitik stadigt på dessa
grundvalar. Förövrigt är jag rädd för att de faktiskt är övertygade om att det är den rätta vägen. Historien förklarar mycket, men också ideologin.
Men det är dags för en förändring, och trycket är starkt. Tsipras har medvind, många i väst erkända och uppskattade ekonomer talar för samma sak som du och min mutu är att han kan lyckas – OM han inte sjabblar bort det och OM han kan stå emot korruptionstrycket, dvs rensa upp ordentligt i förvaltning och administration – det har ingen tidigare rått på.
Hans valrörelse övertygar inte riktigt, utfästelserna för svävande, ena dagen si, andra dagen så. Men vi får se. Tack för kommentarerna – hoppas på flera!