Berlinbloggen

Eleni berättar inte hur hon röstar i morgon. Av mina grekiska vänner i Berlin är hon den enda som inte vill tala om det.

I går flög Eleni till Grekland. Vill utlandsgrekerna rösta, måste de resa till Grekland och rösta i sina forna  hemstäder. Ett av de få EU-länder där de utlandsboende medborgarna inte kan rösta på landets beskickningar.

Varför kan man fråga sig? Eftersom hela den grekiska förvaltningen är en korrumperad och ineffektiv koloss är det ingenting som förvånar. – Ett bra sätt att hålla koll, föreslår Panos. – Eller köpa röster, säger Spiros. – De stora partierna brukar betala resorna för “betrodda väljare”. Enligt Spiros bidrog Ny Demokrati och Pasok till det statliga flygbolaget Olympics konkurs, genom att partierna förr om åren chartrade hela flyg och skeppade väljare från Melbourne, Sydney och New York hem till fosterlandet, när det stundade till val. – Partierna betalade aldrig, skrattar Spiros. Flygbolaget fick stå för kalaset.

Vi andra skrattar också för vi vet att Spiros överdriver. Men vi gillar hans historier. Alla greker älskar historier, även om de vet att de inte är sanna.

Alexis Tsipras är en baddare på att berätta historier. Han vet att i dessa dagar behöver grekerna historier. Goda berättelser. Som ger framtidstro och tillförsikt.

Åtminstone för stunden. Och en liten strimma hopp om att en förändring trots allt måste vara möjlig.

Tsipras har charm, den grekiska “svärmorsdrömmen” är leende och vältalig, optimismen sprudlar och säkerheten smittar av. Men om man ens litet närmare synar vad han talar om, märker man att han – liksom alla andra politiker, i synnerhet nu i valrörelsen – glider över de verkliga frågorna. De svåra frågorna. De frågor som man verkligen borde tala om.

Det är så lätt att beskylla EU och “trojkan” för alla svårigheter. Att dissa “Fru Merkel” och Tyskland för igen ockupera Grekland och tvinga det på knä. Att rikta vreden mot Bryssel, Frankfurt och Washington, som skyldiga till arbetslösheten, utarmningen och eländet. Det är så en stor stor del av väljarna vill se saken och det kommer sannolikt att leda till att Tsipras´ parti  segrar i valet i morgon.

Men talar Tsipras någon gång om de besvärliga fråorna? Om att rensa upp i förvaltningsmonstret? Om att spåra upp totalt onödiga tjänster (som “trojkan” iofs redan fordrat)? Finns det en politisk vilja att – på riktigt – att modernisera Grekland – att i grunden göra Grekland till det respekterade EU-land han talar om? I det nya EU Tsipras säger sig vilja skapa finns det inte plats för korruption, mygel och fifflande.

Jag ringer upp Eleni för att höra hur hon har det och hur hon upplever sitt Grekland mitt i valrörelsen.

Eleni befinner sig någonstans på en livlig gata och jag har svårt att höra henne för allt oväsen. Men hon låter inte glad. Snarare uppgiven. – Jag kommer inte att rösta alls, säger hon plötsligt. Jag vill inte ta ansvar för att ha röstat in Tsipras. Och här finns inget annat parti jag kan ge min röst åt heller…

Om jag känner Eleni rätt, har hon gjort ett svårt beslut.

Men ett stort och ärligt.

Det finns hopp för Grekland. Trots allt.