Berlinbloggen

Spiros viker ihop tidningen och suckar. – Igen en av dessa eländesbeskrivningar från Grekland, säger han. Varför sätter ni journalister inte in er i saker och ting litet bättre? På vägen från flygfältet intervjuar ni en tjockmagad taxichaufför som påstår att han inte har råd att äta varje dag, sedan filmar ni en demonstration där kvinnor skriker “blodsugare” under plakat av Tysklands förbundskansler med hitlermustasch och sen tar ni några bilder vid soppköken och så är reportaget från Grekland färdigt och ni åker hem!

Spiros hävdar att det egentligen inte är någon kris i Grekland. – Inte som den framställs, säger han. – Människor som redan tidigare hade det svårt har naturligtvis drabbats, men inte den medelklass som demonstrerar på gatorna! Under åren då pengarna flödade in – pengar som inte var våra – slösade grekerna som aldrig förr och nu knorrar man när festen är över! Men någon baksmälla har man inte, man vill bara inte sänka levnadsstandarden! Det är bara så typiskt, säger Spiros och viftar argt med sin tidning, att den arbetslösa ingenjören i reportaget säger att han inte har råd att betala hyra och försäkringar. Hyran är det första greken lämnar obetald, men sedan reser han nog till Österrike på skidsemester… – Och “arbetslösheten”  (jag hör citationstecknen i Spiros´ anförande), den fixar man så, att arbetsgivaren sparkar sin arbetstagare, anställer honom på nytt, “svart”, utan att betala några socialavgifter och arbetstagaren betalar ingen skatt! Och nu kommer en Tsipras och lovar guld och gröna skogar – skulderna bort, skatterna sänks och ingen behöver avstå från den senaste iPhonen eller Pradaväskan…

Och Spiros drar en ramsa, som låter rolig på grekiska: Drachmí, iPhone exí, protipourgos Alexí (drachma, iPhone 6, statsminister Alexis)…

Alexandra Pascalidou är inne på samma spår i sin bok “Kaos – ett grekiskt krislexikon”. Hon beskriver åren 2004 – 2008 som ledde till att EU satte ner foten.

“Nypressade euro, som egentligen bara fanns i fantasin, forsade ur EU:s guldkranar och ströddes ut som serpentiner. Bankomaterna blev enarmade banditer som gav jackpot varje gång. Vi vinglade omkring på Louboutins köpta på avbetalning. Alla kunde vara rika på låtsas. Varenda dag blev jag uppringd av honungsdrypande bankröster som erbjöd lönsamma lån och platinakort”.

Enligt Pascalidou blev det påkostade OS 2004 startskottet för skuldsättningen. Jag var själv där på reportageresa och minns väl presskonferensen där Atens borgmästare Dora Bakogianni sprudlande presenterade härligheten. – Det här kommer att spräcka alla budgetar, minns jag att kollegerna mumlade. Och jag tittade själv på hur invandrararbetarna, natten innan OS skulle börja, rullade ut influgna gräsmattor mellan skenorna på den splitternya spårvägslinjen ut till den nya fotbollsstadion i Karaiskaki medan andra hamrade in de sista bultarna. Presscentret låg invid kändisarkitekten Santiago Calatravas storslagna huvudarena.

“Sedan dess har mycket regnvatten runnit över arenorna”, skriver Pascalidou. “Rosten har ätit sig in det skattefinansierade stålet och lagerbladen har torkat.” Notan från det dittills dyraste OS slutade på 9 -11 miljarder. Uppgifterna varierar.

– Men, försöker jag lugna ner Spiros, Tsipras lovar ju också en återgång till ett normalt samhälle. Och vad menar han med det, parerar Spiros. – När har Grekland varit ett “normalt” samhälle? Sedan juntans fall 1974 har det varit Ab Fiffel & Båg hela vägen med Pasok och Ny Demokrati. Menar han kanske före juntan? Eller för 2500 år sedan?

– Du kunde göra ett likadant reportage här i Berlin om fattigdom, här finns precis samma element att ta bilder av, avslutar Spiros. Människor demonstrerar, känner sig orättvist behandlade, också här finns soppkök och välgörenhetsorganisatoner som delar ut kläder. Här finns hundratusentals som lever på existensminimum. Men inte påstår någon att Tyskland är fattigt!

Att åtstramningarna i Grekland drabbar hårt och främst dem, som redan har det knappt, förklarar historikern Nicolas Blounis med att regeringen måste ta in “pengar så fort som möjligt”. – Den enklaste och snabbaste vägen var att skära i löner och pensioner, förklarar Blounis i en intervju på Arte. Eftersom hela statshushållningen sköts “ur hand i mun” har man inte tid för långsiktigare lösningar, trots att det naturligtvis vore förnuftigare.

Valet i dag rör sig bara om pengar. Krisen sägs vara enbart ekonomisk. Resonerar man så, sopar man igen alla andra problem under mattan.

Tsipras lovar lätta lösningar. Och få ställer Tsipras de frågor som borde ställas.