Berlinbloggen

Ungefär så kan pärmbildsrubriken på senaste Der Spiegel översättas.

Med underrubriken “Europas mardröm”.

På mindre än en vecka har Greklands nye premiärminister Alexis Tsipras visat att den rollen passar honom utmärkt.

I tisdags lyckades han förarga EU-parlamentets förbindlige talman, Martin Schulz till den grad att Schulz varnade Tsipras för att fortsätta valretoriken och uppmanade till en “ansvarskännande regeringspolitik”. I fredags gav hans finansminister Yanis Varoufakis den sk. Trojkan, dvs. EU, Europeiska Centralbanken och Internationella Valutafonden sparken och i lördags kunde en ganska sammanbiten Angela Merkel inte annat än upprepa att “hon inte ser någon ytterligare nerskärning av Greklands skulder”.

Så åtminstone kan ingen beskylla Alexis Tsipras för att svika sina vallöften. Åtminstone inte ännu. Konfrontationslinjen fortsätter.

Samtidigt upprepar Tsipras och Varoufakis att man söker sakliga förhandlingar med sina “samarbetspartner”.

Arrogansen är synbarligen grekernas insats i vad man uppfattar som “elakt spel” mot EU. Det är hårda bollar som slås och ännu är det svårt att avgöra hur träffarna känns i Bryssel, Berlin, Frankfurt och Washington.

Striden är ideologisk. I grunden ligger två skilda skolbildningar om hur komma till rätta med eurozonens ekonomiska kris.

EU:s “tyska” åtstramnings- och reformpolitiska åtgärder å ena sidan – de främsta förespråkarna är förbundskansler Angela Merkel och hennes finansminister Wolfgang Schäuble.

De kräver att ingångna förbindelser och överenskommelser euroländerna emellan måste hålla.

Å andra sidan har främst brittiska och amerikanska ekonomiforskare, som t.ex. Joseph Stiglitz, Peter Diamond och Kennteh Rogoff länge hävdat att med EU:s sparlinje sparar man sig till döds. I bakgrunden spökar hela unionens skuldsättning och flera ekonomer anser att en ny linjedragning är nödvändig.

Greklands skulder har under 5 år av åtstramning dessvärre bara ökat. De sociala kostnaderna är höga. Ingenting blir över för investeringar och samhället stagnerar.

Enligt den här teorin måste Greklands skulder omfördelas. De radikalaste ekonomerna, till vilka Varoufakis, som hållit professurer vid brittiska och amerikanska universitet, givetvis tillhör, säger rent ut att Greklands skulder borde nollställas. Som Tysklands på 1950-talet, för att landet skulle komma på fötter igen efter andra världskriget. Så skedde.

Om det här i dag är politiskt möjligt, kan knappast ens oraklet i Delfi, pythian, ge någon vink om.

I antikens Grekland var pythian var dessvärre också känd för att ge tvetydiga och svårtolkade svar.