Berlinbloggen

Berlinale – Europas (näst)största filmfestival börjar gå in på slutrakan. På lördag delas priserna ut.

19 filmer tävlar om  Guldbjörnen för bästa film och Silverbjörnarna för olika prestationer, bästa regi, bästa manliga skådis, bästa kvinnliga osv.

Berlinale skiljer sig från festivalen i Cannes bl. a. genom att ha ett tema, (i år sexuellt missbruk och mänskliga rättigheter),  låta publiken komma nära (få avspärrningar) och göra politiska markeringar (för åsiktsfrihet i bl a Iran och Egypten).

Berlin är Berlin. Ett mix av glamour och ruffighet. Shabby-chic, so to say.

På drygt en vecka har jag sett en hel del film, både i tävlingsserien och i de andra kategorierna; dokumentärer, experimentella verk, ungdomsfilmer osv osv

Urvalet – 440 filmer på 10 dagar – är det svåraste att göra: för varje film man väljer, väljer man bort tiotals andra. Och hur många filmer kan man ta till sig under en dag?

Regissören Peter Greenaway drar alltid till sig intresse, i år i synnerhet mitt (och andra finländska kollegers), pga att finlandssvenske skådisen Elmer Bäck spelar huvudrollen i hans film “Eisenstein in Guanajuata”.

Sovjetmedborgaren Sergei Eisenstein (1888 – 1948) var enligt Greenaway “filmhistoriens största regissör”,  med klassikerna ”Pansarskeppet Potemkin” och ”Oktober”. Men den internationella karriären ville sig inte riktigt. Filmprojektet i Mexico på 1930-talet går i stöpet medan Eisensteins homosexualitet i stället blommar ut. Greenaways stående tema “sex och död” får sin rätta inramning i Guanajata, med all “greenawaysk” paraphernalia på plats, praktfull barock, glödande färger och fuktdrypande jordhålor.

“Eisenstein i Guanajuata” är ett fartfyllt men minutiöst, rytmiskt för att inte säga arkitektoniskt uppbyggt groteskeri – allegorierna och associationerna från film, konst och historia flödar. – En film är ingen ö, travesterar regissören.

Världspremären var i går, onsdag och presskonferensen efter pressvisningen tidigare på dagen hejdlöst rolig, med en regissör på topphumör.              – Film är språk, film är ett artificiellt verktyg, som ger alla möjligheter om man bara inser hur man kan utnyttja dem, sa Greenaway, som inte förstår varför dagens filmregissörer ägnar sig åt realism.

– Vad i h – te är realism, inte är det filmens uppgift! Film är konst, underhållning och konstruktion, att berätta något med alla dessa medel som filmen erbjuder!

Greenaway säger att han valde Elmer Bäck till rollen “för att han tillfälligt skulle ge mig sig sitt hjärta, sin själ, sin hjärna, kropp och kuk för att skildra en mycket mänsklig, emotionell och anatomiskt naken – spyende, skitande, gråtande, knullande, svettande och vrålande Eisenstein”.

Bäcks insats rosas. Själv säger han att nakenheten inte var något större problem för honom, eftersom han var naken en stor del av inspelningarna och blev van vid det. – Men nu, när hela världen ser min kropp, måste jag kanske tänka om, sa Bäck på presskonferensen. Och skrattade.

Greenaways stil och grepp kan dela publiken, men på en festival som Berlinale står konstfilmen högt i kurs och det skall bli intressant att se hur juryn ställer sig.

Kritiken (i synnerhet i filmtidningar) är övervägande positiv, även om man tvekar inför filmens chanser att dyka upp på vanliga biografer. T ex censuren på många håll kan fälla den pga av den homosexuella samlagscenen. – Klimaxet kommer “mitt i filmen, märk väl” poängterar regissören. För att inte förstöra nöjet för er går jag inte gå in på några detaljer, utan konstaterar bara också den scenen är rolig.

Och om jag inte hade varit med på Berlinale i fjol, när juryn överraskade oss alla – kritiker, journalister och filmbesökare – rejält genom att ge Guldbjörnen till en totalt otippad film, skulle jag här ha tippat att “Eisenstein” troligen belönas, åtminstone med en Silverbjörn.

Så jag säger det inte, (fast jag tror det).

I fjol varierade tipsen bara mellan vilken av de två “säkra”, Wes Andersons “The Grand Budapest Hotel” eller Richard Linklaters “Boyhood” skulle vinna Guldbjörnen.

Också i år är egentligen alla 19 filmer värda en Guldbjörn, även om de två “stora” produktionerna, Isabel Coixets “ Nobody wants the night” med Juliette Binoche floppade och Werner Herzogs “Queen of the Desert” med Nicole Kidman inte heller övertygade.

Men i dag är bara torsdag och allt är ännu möjligt.