Berlinbloggen

“Grexit” är en förkortning som man noga aktade sig för i det politiska samtalet – ännu för någon vecka sedan .

Man var rädd för att begreppet hade någonting att göra med en dam som heter Pandora.

Ja, dessa greker. Med sina myter…

Men när Tysklands finansminster Wolfgang Schäuble fick nog av sina grekiska förhandlingspartner tog han ordet i sin mun.

– Jag utesluter inte längre en “grexit”, säger Schäuble.

Så vips, öppnades asken och möjligheten att Grekland lämnar euron landade på förhandlingsbordet…

Samtidigt inställer sig givetvis frågan om man i dessa, tillsvidare dolda mötesrum, också undrar “vad tror ni att det händer sen…”

I Grekland, alltså. Inte i Europa. Här har man ju redan sett om sina (bank)hus.

Vad diskuteras vid dessa förhandlingar? Vilka risker räknar man med? Räknar man överhuvudtaget annat än euro och cent? Det finns ekonomer som säger att Grekland egentligen skulle klara sig mycket bättre utanför euro-området.

De skulle i lugn och ro kunna devalvera sin ny-drachma, när det kärvar till sig och ingen i det övriga Europa skulle bry sig ett dugg om folk betalar skatt eller fortsätter att fiffla.

Borde vi försöka föreställa oss hur ett Grekland, som hamnar ut ur eurozonen, skulle se ut?

Ett land utan valuta, utan vare sig fungerande ekonomi eller förvaltning, utan andra näringar än turister och olivolja… Ett land med besvikna människor, förbittrade på regeringens svikna löften, politiskt kaos, nyval…

Vilket parti vinner på att en vänsterregering misslyckas i sina försök att vända båten? En vänster som till och med borgarna satsade på i valet i januari? För att undvika att den våldsbenägna extremhögern, som redan sitter i det hellenska parlamentet, kapar åt sig ytterligare makt…

En “grexit” – och den Gyllene Gryningen behöver inte längre bida tid vid horisonten…

Också i det övriga Europa går ytterhögern framåt – franska Front National, brittiska UKIP, tyska NPD… Och småbröderna, Sverigedemokraterna och Sannfinländarna…  Så brukar det vara i kristider.

Är det den utvecklingen vi vill stöda? Stärka de fascistiska och nationalistiska krafterna i Europa?

Hoppas att man funderar på det vid mötesborden, där man hittills främst bekymrat sig över hur eftergifter till Syriza skulle stärka vänsterpartierna i Spanien och Portugal…

Men man måste också fråga sig vad Greklandskrisen egentligen handlar om?

Grekerna valde sig en regering, som vill bryta det korrumperade förvaltningsmönstret, göra upp med svågerpolitiken och beskatta dem, som för ut sina miljarder ur landet.

En regering, som har insett att det också måste satsas på resurser för tillväxt för att landet skall kunna resa sig.

De okonventionella nya ministrarna har förvisso prövat EU:s tålamod till bristningsgränsen. De förhalar sakfrågor, levererar inte ombedda siffror och uppträder med en helt oförklarlig arrogans.

Svårt att veta vad exakt som fick Wolfgang Schäubles bägare att rinna över.

Kanske grekernas envishet att inte göra avkall på sitt eget räddningsprogram.  Enligt grekerna  är det “redan gjorda avtalen” och “de överenskomna reglerna” som den tyska finansministern envist håller fast vid, själva orsaken till att eländet fortsätter. Grekerna har stöd av många ledande ekonomer.

En hel generation håller på att gå förlorad. Arbetslösheten bland de unga grekerna är nästan 60%. Vad väntar dem i framtiden?

En “grexit” skulle innebära att europeiska banker definitivt kan vinka adjö till de grekiska lånen. En “grexit” skulle också skaka om marknaderna – ingen vet hur illa. Förtroendet för euron skulle skadas – ännu mera.

Ändå vill inte Berlin ge den grekiska regeringen spelrum, trots att man i Bryssel uppenbart är bättre medveten om farorna.

Inte kan väl rädslan för europeiska vänsterframgångar vara så djup hos de tyska ledarna att man är blind för en mycket större fara från yttersta högerhåll?

Angela Merkel har upprepat till leda att “faller euron, faller Europa.”

Men EU är inte bara euro och cent. EU är – eller borde vara – mycket mera.