Berlinbloggen

Berlin, den åttonde maj 1945.

Inga fanor, inga hurrarop. Ingen eufori.

Kriget var slut men det var allt annat också.

Berlin var bara en rykande ruinhög och tyskarna hade förlorat. Inte bara kriget utan också sitt hopp och sin framtid.

Medan hundratusentals människor jublar på gatorna i London och i Paris, sänker sig tystnaden över Berlin och resten av Tyskland. Närhistorien blir tabu. Det skulle ta över tio år innan man kan börja nysta upp frågorna om skam och skuld. Innan man överhuvudtaget talar om nazistregimen, krigsförbrytelserna, ockupationerna, koncentrationslägren och Förintelsen…

Ännu i dag – 70 år senare – är man litet villrådig. Vad är det som resten av världen högtidlighåller? De flesta firar seger. Andra befrielse. Alla att det förödande andra världskriget är slut. Tyskarna har aldrig varit eniga i hur man ser på sin historia och är det ännu inte i dag. Men det har mindre att göra med Hitlertyskland än med vad som hände efter efter nederlaget. Den enas seger är den andras nederlag och det är inte förlorarna som skriver historien.

Att öva sig i demokrati tar tid. Men för att “komma tillrätta med”, för att “hantera det förflutna”, för att inte tala om att “blottlägga” sin egen historia krävs också mod och kompromisser. Mot slutet av 1950-talet började också sas. vanliga tyskar använda det nya ordet “Vergangenheitsbewältigung”, som främst förekommit i presidenternas festtal.

President Richard von Weizsäckers tal 1985 inför Förbundsdagen var en vändpunkt. “Det är livsviktigt att inte glömma. Det är inte fråga om att göra upp med det förflutna. Det går inte. Det som har varit kan inte ändras eller göras ogjort. Men den som sluter sina ögon för det förflutna, blir blind för det nuvarande.”

von Weizsäcker betonade också att tyskarna och resten av Europa befriats från det “monstruösa system som rådde under nazisternas tid vid makten”.

Många historiker har också litet förvånat konstaterat hur snabbt den nationalsocialistiska ideologin och Hitlers förvaltningssystem bara försvann, som om man stuckit hål på en ballong. Det hela hade byggts på en suggestion av ett helt folk, på Hitlers skicklighet att utnyttja besvikelsen efter första världskriget, den ekonomiska oron och rädslan för kommunismen – samma hotbilder som fascistiska och extremhögerkrafter  vinner terräng med över hela Europa i dag – sjuttio år senare. Kommunismen har bara bytt namn till islamism.

Men “Vergangenheitsbewältigung”  är numera väl integrerat i det offentliga samtalet i Tyskland och lika länge har nazitiden skärskådats i skolundervisningen inom t.ex. historia, samhällskunskap och filosofi.

Inför varje årsdag av Tredje Rikets uppkomst och fall fylls medierna av artiklar och reportage och teve-kanalerna tävlar om tittarna med den ena krigsfilmen, dokumentären och talkshowen efter den andra.

Betydelsen av krigsslutet; “Århundradets Dag” har ingenstans försvunnit, men vid sidan av solenna akter och minnesstunder är medieutbudet digrare än på länge. Historien har blivit underhållning. Storyn är ju garanterat bra, trots att man vet hur det går…

Adolf Hitler genererar 105 miljarder googleträffar på en tredjedels sekund – i särklass den mest berömda tysken (trots att han egentligen var österrikare).

Och det finns inga tecken på att medieintresset för Tredje Riket och nazieran skulle avta. Snarare tvärtom.

Men historikern Paul Nolte vid Berlins Freie Universität ser inga problem i det här.  Det är helt naturligt att tyskarnas historiebearbetning förändras. “Dels på grund av att nya generationer växer upp, leden av ögonvittnen glesnar, tolkningarna övergår i forskarnas händer, de mediala mekanismernas genomslagskraft ökar och förändrar medievanorna…”

Enligt professor Nolte är Hitler som politiker- eller makthavartyp  totalt främmande för hans egna studenter, alla i 20 – 25 års åldern. Troligen gör Hitler-parodierna, som i Tyskland är något relativt nytt, det möjligt att betrakta den historiska personen Adolf Hitler ur ett nytt perspektiv.

Men den största förändringen är att den ursprungliga kollektiva skuldproblematiken förskjutits till var och ens ansvar för den gemensamma historien.

“Det är utan tvivel en sund utveckling”, säger Paul Nolte. “Begreppet “kollektiv skuld” var problematiskt och juridiskt helt absurd. Jag hoppas att en yngre generation vill känna ansvar inför en historia som också är deras. Och att de förstår att Tyskland har gått genom en lång och smärtsam process för att bli det Tyskland vi har i dag”.

Nyligen talade Tysklands utrikesminister Frank-Walter Steinmeier om amerikanerna som “befriare” efter krigslutet trots att det de facto var Röda Armén som “befriade” Berlin. Uttalandet tolkades genast som en tysk politisk markering mot dagens Ryssland. Historikern Nolte håller med. Röda Arméns brutala framfart efter intagningen och de historiska följderna gjorde aldrig ryssarna populära, men nu sätter Tysklands politiska ledning ner foten pga  den “förra strategiska partnerns” oacceptabla framfart på Krim och i östra Ukraina. Vladimir Putin följer i år den traditionella militärparaden vid Röda Torget utan förbundskansler Angela Merkel vid sin sida.

Och för knappa två veckor sedan inleddes i Lüneburg den sannolikt sista rättegången mot en anklagad nazist. 93-årige Oskar Gröning, “Bokhållaren från Auschwitz” kallad, sorterade 1944 de judiska fångarnas tillhörigheter och såg till att lägerledningen fick pengarna.  Han har medgett sin moraliska skuld och överlämnar den juridiska till rätten att avgöra.

Troligen är Gröning den första som medgett ens så mycket. En överlevande från Auschwitz, Eva Kor, 81, på plats vid rättegången i Lüneburg, kramade Grönings arm och yttrade “jag förlåter dig”.

Avbön och försoning är helt nya begrepp i dessa sammanhang.

Det finns hopp och det finns framtid.