Berlinbloggen

– Grekland är inte skyldig någon en enda cent, ryter   Manolis Glezos, höjer näven och ruskar på huvudet. Det långa vita håret är numera litet glest, men rösten fortfarande lika stark som inlevelsen.

Vänsterpolitikern Manolis Glezos, 93 år ung, valdes 2014 in i Europaparlamentet på Syrizas listor. Det var en verklig jordskredsseger – över 400.000 röster.  Aldrig någonsin förr har en grek fått så många röster i ett EU-val och Glezos är givetvis den äldsta MEP:en någonsin.

Alla som har följt med grekisk politik och nutidshistoria känner till Glezos och jag vet  att jag står ansikte mot ansikte med en levande legend och ikon.

Det var Manolis Glezos och hans kamrat som en mörk natt 1941 tog sig upp på Akropolis och rev ner hakkorsflaggan. För det fick Glezos sin första dödsdom men det var också början på motståndsrörelsen mot de nazityska ockupationsstyrkorna. Under årens lopp har den outtröttlige aktivisten fått två dödsdomar till, suttit i fängelse sammanlagt 11 år under olika regimer, tillbringat 6 år i exil, förhörts, torterats och misshandlats, men efter militärjuntans fall 1974 varit parlamentsledamot för PASOK och Syriza i olika omgångar, partiledare, borgmästare, chefredaktör, miljökämpe och skrivit ett tiotal böcker.

Ett par av dem handlar om de tyska krigsskulderna och tvångslånet, som naziregimen tog av Grekland och det är pga den problematiken som Glezos besökte Berlin för någon månad sedan. Kvistiga frågor, som han är väl insatt i och som den grekiska regeringen som känt har lyft upp. Även om regeringen Merkel, i likhet med tidigare tyska regeringar anser saken utagerad har flera internationella jurister hittat en del frågetecken i synnerhet i fråga om tvångslånet. Vare sig justitieminister Heiko Maas eller finansminister Wolfgang Schäuble har tid att träffa Glezos. Kanske de har nog av stridbara greker för ett tag?

Det intressanta med Glezos´ argumentation är att den minsann inte är ny. Visserligen har den grekiska ståndpunkten; motståndet mot EU:s och IMF:s  åtstramning och sparpolitik, som effektivt stryper landets ekonomi, numera fått stöd av ledande amerikanska ekonomer, som fördömer den som förnuftsvidrig, men Glezos går mycket längre tillbaka i tiden. I sitt lands historia, till antikens filosofer. – Redan för 2300 år sedan skrev Menander, dramatikern från Aten att skulder gör människorna till slavar. Fyra sekler senare sade Plutarkos att ta krediter är det absoluta vansinnet eller den totala dumheten. I januari i år sade det grekiska folket “Ochi” Nej, till att vara vare sig slavar eller dumbommar, säger Glezos, som ser det som en demokratisk självklarhet att folkviljan skall respekteras. Dessa miljarder som har pumpats in har inte hjälpt Grekland utan de europeiska bankerna. – Jag har också undersökt alla skulder som Grekland har tagit sedan 1824, då vi blev självständiga, säger Glezos. Min forskning visar att de har stigit med ränta på ränta på ränta och därför tar vi inga krediter på dessa villkor längre, säger den gamle kämpen, som föreslår en time-out för att få fason på de ekonomiska strukturerna. “Sedan kan vi betala vad vi på riktigt ännu häftar i skuld”, säger Manolis Glezos och skakar vänligt hand med oss, en handfull journalister.

Väl hemma i Finland kollar jag Glezos´ filosofiska utsagor med Fredrik Lång, filosof och författare, som tacknämligt har redovisat för sin egen forskning i antikens idéhistoria i flera av sina böcker, bl a i “När Thales myntade uttryck”, som han skrev redan 1982.

I den beskriver Lång hur penningutlåning redan 600 år före vår tideräkning utvecklats så långt att “bönderna på tusentals småbruk utströdda över Atens uppland Attica lockades att ta lån, eftersom det var möjligt och för det mesta nödvändigt…”

“Dessa lån beviljades blott alltför gärna,” skriver Lång, och tillägger att räntesatsen var “svindlande hög”. På den här tiden undertecknades skuldebrevet på en sten, som placerades vid rågången till den pantsatta jordplätten, transaktionen kallades hypotheke.  Snart var Attikas översållat av hypoteksstenar och de forna jordägarna hjälplösa i penningmagnaternas klor. Enligt gammalattisk rätt var en insolvent gäldenär fordringsägarens slav.

Arkonten Solon insåg vart det bar hän och “med tyranniska fullmakter” avskaffade han gäldenärsslaveriet och kreditorernas fordringar på småbrukarna avskrevs med retroaktiv verkan. Så här åstadkom Solon “en historisk kompromiss” som kom att lägga grunden för den grekiska formen av demokrati, som garanterade lika rättigheter (och skyldigheter) för de fria jordägande männen i staten.

Låter bekant? Tydligen har Alexis Tsipras och Yannis Varoufakis också läst sina filosofer…

Tja, kanske har det slitna uttrycket “redan de gamla grekerna” överlevt för att det fortfarande är rätt slitstarkt…