Berlinbloggen

Tal i Europaparlamentet väcker sällan speciellt mycket uppmärksamhet.

Men i onsdags hade medierna hade dock vässat pennorna, när Greklands premiärminister Alexis Tsipras gästade parlamentet och vädjade om stöd för sin politik.

Han fick både applåder och bu-rop, men showen stals av belgaren Guy Verhofstadt, som i sitt svarsinlägg lyfte upp katten på bordet.

Äntligen, höll jag på att säga.

Under de gångna månaderna har grekernas uppträdande i Bryssel satt myror i huvudet på många journalister. Var och varannan kollega har förundrat sig över den grekiska regeringens långsamhet, för att inte säga ovilja, att lägga konkreta reformåtgärder på bordet.

Tsipras´ förhandlingsmetod är oförståelig, skriver flertalet. Helt obegriplig, fullständigt ologisk, spär andra på.

Att korruption förekommer i Grekland är inget nytt. Den avfärdas ofta med att också andra sydeuropeiska länder är korrupta. Enligt Transparency International är “fusknivån” i Grekland ungefär på samma nivå som i Italien eller i Turkiet.

Att korruption är svår att få syn på, svår att uppskatta och ännu svårare att komma åt,  hör s a s till dess väsen.

Nu kräver Europaparlamentarikern Guy Verhofstadt först och främst åtgärder mot korruptionen i Grekland av Tsipras.

Det nya i Verhofstadts inlägg var att han namngav den grekiska varianten – klientelism – och spädde på med konkreta exempel. T o m Tsipras verkade litet omskakad.

Men få medier – i varje fall hos oss – följde upp den här tråden.

Det var synd. Det finns forskning på området. Det är bara att googla.

Den lättare varianten av klientelism har förvisso också ett vardagligare svenskt namn. Vi talar om “svågerpolitik”, när tjänster tillsätts på andra grunder än kompetensbasis.

Men i Grekland fungerar hela samhället mer eller mindre “på distribution av gåvor, tjänster och pengar”, skrev Rainer Herrmann i Frankfurter Allgemeine Zeitung redan 2012.

Enligt historieprofessor Heinz Richter vid universitetet i Mannheim fungerar också den grekiska politiken helt enligt samma villkor. – De politiska partierna har egentligen inte några politiska program och det förs inga partipolitiska debatter som i andra EU-länder, säger Richter.

Enligt Richter är alla grekiska partier renodlade klientorganisationer med toppstyrda nätverk, där tjänster och gentjänster, mutor och gåvor bygger upp inflytande med helt okontrollerade penningströmmar som aldrig kommer staten eller landet tillgodo.

Politiken i Grekland verkar inte för det allmänna bästa utan varje parti betjänar sina klienter. Rousfeti kallar grekerna systemet, ett turkiskt ord som visar var de historiska rötterna ligger.

– Alla vill tillhöra något partinätverk, säger professor Richter. Det är helt nödvändigt om man vill stiga i graderna inom t ex förvaltning och administration. Här ligger också förklaringen till att statsförvaltningen svällt upp.

Att de grekiska regeringarna under de senaste fem åren är så långsamma i vändningarna med reformkraven, förklaras givetvis med att både Pasok och Ny Demokrati, de tidigare stora partierna, bägge var ovilliga att skära i sin egen maktbas.

– I Bryssel har vare sig politiker eller tjänstemän till dags dato riktigt förstått hur klientelismen fungerar och hur djupa rötter systemet har, sammanfattar professor Richter.

– Också ni och ert parti, herr statsminister, är en del av detta system, dundrade Verhofstadt i Strasbourg i onsdags. Ni utnämnde nyligen tretton nya avdelningschefer i undervisningsministeriet – av dem råkar tolv höra till Syriza…

För att vi i Europaparlamentet skall stöda er, måste ni avskaffa privilegierna för vissa grupper som skeppsredare, armé och kyrka. Ni måste införa en lagstiftning som gör slut på det här systemet, avslutade Verhofstadt.