Berlinbloggen

Aldous Huxley skrev sin dystopiska roman “Du sköna nya värld” år 1935. Titeln är från ett citat ur Shakespeares “Stormen”, som i sin helhet lyder: “Hur underbart! Vad sköna varelser ser jag inte här! Hur fager är människan! Du sköna nya värld som är bebodd av ett sådant släkte!”

Världslitteraturens mest berömda ironiska cynism.

Året är 1935 och Huxleys oro över vart världen kunde vara på väg är välgrundad – han betraktade nationalsocialismen i Tyskland som ett reellt hot för hela Europa. Huxleys visioner skulle till en del besannas: vi vet vad som följde, krig, oerhörda lidanden och försök att förinta ett helt folk och det kunde ha gått ännu värre om andra världskriget hade haft en annan segrare.

Huxleys roman hamnade oförtjänt i skuggan av George Orwells dystopiska bok “1984”, om det totalitära samhället, där alla kontrolleras av det allesnärvarande Partiet. Orwell skrev sin bok efter kriget 1948  och ur den hämtar vi uttryck som lever än i dag: “Storebror ser dig”, “tankepolis” och “nyspråk”. Orwells samhälle har delvis besannats i dag av avlyssningsskandalerna, där ingen av oss vet hur mycket av våra personliga data har lagrats och var.

Eller vem som har tillgång till dem.

Men där Orwell parodierar totalitarismen, driver Huxley med kapitalismen.  I “Du sköna nya värld” är människorna bara till för arbete och konsumtion.

Individerna avlas i provrör och indelas redan i det skedet i olika kategorier; de dugligaste blir alfatyper, följande grupp beta, osv.

Alla är lyckliga och ingen tänker längre. Varför skulle man tänka något när förnuft och förstånd är degraderade till fysisk njutning? Om man ändå känner sig konstig, tar man välbefinnandedrogen “soma” och söker sig till doftorgeln.

“Huxley vill få oss att varsebli kapitalismens förslavande kraft som vi har lärt oss att skämta bort”, skrev DN:s recensent Malena Rydell år 2009.

Då hade Greklandbubblan just briserat och oron sköljde över EU och euron. Klassikerna Orwell och Huxley brukar plockas fram i kristider när vi söker efter orsakerna som vi tillfullo ändå inte förstår.

Kapitalismen är svårare att få syn på än totalitarismen. Dels för att vi kanske inte upplever den som ett hot utan fortsätter att hoppas på dess möjligheter.

Kapitalet är alltså desto farligare för att den är svårare att identifiera. I dag reglerar kapitalet i sin nyliberala grå kostym våra liv. Vinstmaximeringens totalitära egenskaper har blivit en “övervakningsmekanism” som vi inte kommer åt.

Att driva med kapitalet brukar sällan lyckas, skriver Malena Rydell. “Kapitalismen har inte så mycket humor.”

Eller den skrattar den på fel ställen? Åt oss?

Det finns ingen Storebror att anklaga, makten gått och gömt sig, avslutade DN:s Malena Rydell då, 2009.

I januari 2015 inleddes en underlig process i EU. Greklandsskulderna  hade ingenstans försvunnit trots att miljarder hade pumpats in och läget allvarligt förvärrats under de gångna fem åren.

Miljarderna räddade de europeiska banker som fått problem på grund av Grekland men till Grekland själv sipprade bara några få procent.

En sorts “trickle down” alltså. På sistone har vi fått bekanta oss med många ekonomiska teoribildningar.

Bankerna räddades och Europeiska centralbanken fördelade skulderna på de övriga euroländerna. På skattebetalarna, som nyliberaler brukar i kristider. Långivarna hade kammat in sköna räntevinster.

Den grekiska ekonomin gick i stå, skuldamorteringar drogs ur ryggskinnet på de greker, som var sårbarast; pensionärer, arbetslösa, skolbarn och åldringar.

Arbetslösheten steg och skulderna också.

Låneprogrammen har misslyckats snöpligt men det vill EU inte erkänna.

Man talar om “räddningspaket”. Orwells “nyspråk” är aktuellt igen.

Grekerna gick till val och gav sparken till sina gamla korrupta partier som hade fört dem in i eländet.

Sedan stegade helt nya greker in på scenen. Unga, oförskräckta och oinsatta i EU:s snåriga byråkrati och det diplomatiska umgänget.

De var vänster och bar inte slips.

Eurokollegornas centerhögerregeringar hickade till.

Nykomlingarna uppfattades som framfusiga och arroganta. Dessutom var de litet nonchalanta när det gällde siffror.

Men de hade en plan som stöddes av ledande ekonomer världen över. Planen var radikal och intelligent. Den kunde ha hjälpt inte bara Grekland på fötter utan eventuellt också andra länder som hade problem med regelverket i Bryssel.

Men den skulle ha rubbat balansen inom unionen. Den var ett hot mot de rådande maktstrukturerna. De ledande länderna tog till rödpennan och det grekiska förslaget kom tillbaka som “underkänt”.

Marknadsfundamentalisterna hänvisade till reglerna. Alltid ett säkert kort. Grekernas plan hade aldrig någon chans.

I den sista manglingen tvingades grekerna ta ytterligare stryk för att inte bli utkastade ur euron.

Att grekerna själva röstat mot åtstramningar vägde lätt. Att åtstramningarna kritiseras för att motverka sitt syfte beaktades överhuvudtaget inte. Grekerna skulle visas sin plats.

“Okunnighet är styrka”. I det nya sköna EU.