Berlinbloggen

– Den här sommaren har jag lärt mig mycket om EU och finansvärlden, misstankar som jag helst inte velat ha bekräftade, sade Monika Fagerholm i en radiodiskussion om Grekland i augusti (Bokmagasinet Special, Radio Vega 16.8).

Jag tror att vi är många som tänker på samma sätt. Sättet som den sk Eurogruppen (finansministrarna) körde över statsminister Tsipras och hans förhandlare i somras var burdust och chockerande. Ju längre “förhandlingarna” fortskred stod allt klarare att de grekiska förslagen aldrig hade någon chans. Om Grekland ville stanna i euron, skulle det ske på Internationella Valutafondens, Europeiska Centralbankens, EU:s och tyska finansminister Wolfgang Schäubles villkor. Att det grekiska folket med stor majoritet röstade Oxi (Nej) hade ingen betydelse. Demokratin försattes ur spel. Demokratin hade inte beretts plats vid förhandlingsbordet.

Mycket har skrivits om den arroganta fd. finansministern Yanis Varoufakis och hur grekerna sölade med att lämna in sina “siffror”. Det må ha varit si eller så, Varoufakis´ självsäkerhet och överlägsenhet må har irriterat men kan man skippa folkviljan och den nationella suveräniteten bara för att personkemin inte fungerar? När de grekiska siffrorna väl lämnats in, kom de i returpost överstreckade med rödpenna, så snabbt att misstanken infann sig om att samtalen bara var en charad och spelet avgjort långt på förhand.

Som bekant fick Grekland i slutändan ett ännu hårdare sk “hjälppaket” och en ordentlig dos förnedring på köpet. Regeringspartiet Syriza splittrades och nyval står (igen) för dörren. Misstanken om att EU ville bli av med vänsterregeringen har stärkts. Hur ser alternativen ut? En allt starkare grekisk extremhöger på frammarsch verkar inte oroa vare sig Berlin eller Bryssel. Kritiken från vänster mot att euro-området fungerar helt enligt nyliberalistisk ideologi är farligare. Måste Tsipras (och Grekland) offras för att visa Spanien och det växande vänsterpartiet Podemos dess plats? Spanien går till val i december med ett folk som drabbats hårt av EU:s åtstramningspolitik. Och så har vi Irland och sedan kanske Frankrike…

– Det är finanshusen och de internationella bankerna som numera sätter agendan, säger en ekonomiskt bevandrad bekant. Finanssektorns avreglering inleddes redan på 1970-talet och fick på allvar vind i seglen under president Bush d.ä. Utvecklingen går inte längre att hejda. – Efter ca 40 år av idogt arbete har kapitalet nått punkten där pengarna styr och den parlamentariska avtalsdemokratin har fått ge vika, fortsätter min ekonomvän. Inom euro-området sattes no-bail-out-regeln ur spel under Greklandkrisen, Tyskland måste träda in. Dessförinnan hade grekiska regeringar hänsynslöst utnyttjat vetskapen om att euro-området inte kan låta ett land gå i konkurs. Därför måste de ansträngda bankerna skyddas för att inte domino-effekten skulle slå till globalt.

Så ser de sk “stödprogrammen för grekerna” ut i ett nötskal. Gamla skulder betalas av med nya skulder och så fortsätter den eviga teaterpjäsen med titeln “Återbetalning av skulderna”. För ekonomin har blivit ett politiskt dilemma.

Regeringarna i respektive euroland kan inte möta opposition och väljare med budskapet: tja, vi gav 300 miljarder åt grekerna, men vi får nog aldrig tillbaka en cent. Mina ekonomiskt kunniga vänner säger att alla vet att pengarna är förlorade  men att politikerna drar ut på spelet tills episoden i sinom tid faller i glömska. – Inte orkar väljarna i längden följa med komplicerade finansregleringar som egentligen bara experterna förstår – om ens de. Världen rullar på, politikerna bjuder på nya skådespel med möjlighet till nya emotionella upplevelser för oss vanliga knegare som tackar och nöjer sig med det.  Den lagstiftande makten delar sedan länge säng med kapitalet, avslutar min ekonomvän.

Ja, endel av oss bekymrar sig för Grekland medan alla oroar sig för Finland. Men ingen ser egentligen några likheter i våra problem. Finländaren har ju inte levt loppan på lånepengar som greken utan tvärtom lydigt försökt följa till eurons regelverk i Bryssels och Berlins anda – utan att inse att man också borde ha tittat litet närmare t ex på den tyska arbetsmarknadspolitiken…

Ändå var finländaren i sitt Nokiarus inte ett dugg förnuftigare än greken under de galna åren. Finnen såg inte heller om sitt eget hus utan trodde att det bara fanns en väg – uppåt.

Men vi betalar i alla fall skatt, försvarar sig finnen. Tja, det gör greken på sitt sätt också, enligt det, tyvärr mycket korrupta system som står honom till buds.

Och parallellerna är flera. Också vi lånade friskt under tidigare år och regeringar men lika litet som greken av i dag känner sig ansvarig för vad grekiska politiker gjorde för 20 – 30 år sedan, tycker finnen i dagens Sannfinland att han bär ansvar för landets ekonomiska situation. Han knorrar under nedskärningarna och där gör han rätt – de kommer inte att hjälpa landet på fötter, snarare tvärtom.

Finländaren inser antagligen inte att samma nedskärningspolitik – fast i mycket mera drastisk tappning – i åratal hindrat den grekiska ekonomin från att återhämta sig.

Vi har ju alltid betalat våra skulder, säger finnen utan att tänka på att det faktiskt hände för sjuttio år sedan. Eurons inneboende skevhet pga ländernas olikhet gör att Finland nu sitter i en fälla ganska lik den Grekland hamnade i. Utan möjligheter att devalvera som på 1990-talet kämpar Finland med höga produktionskostnader och produktionsstrukturerna är out-of-date. Man gick glatt med i euron utan att inse att ekonomi och näringsliv borde ha anpassats till den nya situationen i valutaunionen.

Varför debatterar vi bara Soinis kappvändningar när vi borde diskutera EU, undrade den politiska veteranjournalisten Bjarne Nitovuori nyligen i sin Hbl-blogg “Makthunden”. Numera ställs de relevanta frågorna främst i bloggar och på some-sajter – i våra dagstidningar lyser intresset för den union som alltmer styr vår tillvaro med sin frånvaro.

Igår kom den franske ekonomiministern Emmanuel Macrón med det hittills mest detaljerade förslaget till ett gemensamt finansministerium för eurozonen, något som Wolfgang Schäuble har framfört flera gånger.  Redan i juni lade fem ordförande för olika EU-institutioner (Juncker, Tusk, Schulz, Draghi och Dijsselbloem) fram förslag med syfte att få till stånd enhetligare regler för euroländerna.

Många av förslagen är bitar på vägen mot en utveckling av EU i federal riktning. Alltså på bekostnad av den nationella suveräniteten och i förlängningen av demokratin.

Har någon sett någonting om det i finländsk press?