Berlinbloggen

Alla dessa mörka ögon. Dessa blickar som bara följer oss, som om vi hade svar på frågor som aldrig ställs.

Men frågor som vi väl anar oss till.

Även om vi hade svar har vi inget språk. Rummet surrar av språk som vi inte förstår. Urdu, farsi, kurdiska, hindi, arabiska.

T.o.m. ryska som jag inte kan, låter här nästan begriplig. Eller kanske är det ukrainska. Få se om ukrainarna får stanna eller om Ukraina också skall förklaras som säkert nu när Tyskland har klassat de flesta länder på Balkan som “säkra”.

Ofattbart att Irak skulle vara “säkert”. Om det hör vardagen till att bilbomber då och då detonerar och att “hemvärnsmiliser” skjuter på varandra i knutarna, var ligger i så fall “säkerheten”?

Att med litet tur så dödas du inte i ett attentat? Att du undkommer med livet i behåll trots att hemmet har skjutits sönder och samman?

På sistone ser jag här i Berlin allt färre leenden. Mera flackande, oroliga, arga, besvikna och skeptiska blickar i allt tröttare ögon.

Det är länge sedan berlinborna mötte upp på järnvägstationerna med vatten, mat och plyschdjur och hälsade flyktingarna “Willkommen in Deutschland”.

Nu tittar de bara trött på de ändlösa köerna av våta, trötta, arga och uppgivna människor som ringlar sig utanför Berlins enda centrala mottagning.

Inte för att bli registrerade utan för att få ett könummer till registreringen som ligger i en annan del av stan.

Flyktingens väg till Tyskland är fortfarande lång och mödosam, även om de omedelbara farorna är över.

Nu börjar väntans tid. Osäkerhetens, sysslolöshetens och långledans tid.

Ingen vet hur många tusen flyktingar som irrar omkring i Berlin. Som sover i parker, i garage, i tåg- och metrotunnlar, hos tillfälliga vänner eller i överfulla lägenheter som de hyr för ockerpriser.

Flyktingar är geschäft också här. Många kom med stora sedlar fastejpade vid kroppen. För det nya livet som väntade.

Andra hade ingenting utom sin orealistiska dröm om ett Europa som öppnar sin stora famn.

Ingen av frivilligarbetarna vill ta kvällsskiftet på mottagningscentralen för det är inte säkert att man kommer hem till natten.

– Inte kan vi ju stänga stänga dörrarna om det fortfarande står människor utanför som ingenstans har att ta vägen, som en kollega krasst konstaterar. Vi är bägge Ehrenamtliche Flüchtlingshelferinnen. På tyska låter allt – också frivillig flyktinghjälp – så högtidligt.

Höstregnen är här och nattemperaturen sjunker ofta under noll. I går fördes tält utanför mottagningen, så att flyktingarna åtminstone inte behöver vänta ute i busvädret.

Tonen i den tyska debatten har också skärpts. “Mama Merkel”, som flyktingarna kallade henne, kan inte längre leva upp till bilden av den goda modern. Allt flera politiker, också från hennes eget parti CDU, kristdemokraterna, krävde strängare tag och förbundskanslern fick ge med sig.

Hennes slogan “Wir schaffen das!” – Vi klarar det här, fick följdfrågan:  “Wie schaffen wir das?.” På frågan om “hur” hade  Merkel inga realistiska svar utom att flyktingarna är en gemensam EU-angelägenhet.

På toppmötet i torsdags måste Merkel acceptera en mängd tillskärpningar i flyktingpolitiken. Transitzoner vid gränserna för snabb asylprövning, (otänkbart ännu för några månader sedan) hot spots i Grekland och Italien för snabbare avvisningar, större resurser till Frontex i Medelhavet och skärpt bevakning av EU:s yttre gränser.

Den sista berör också Finland. Än så länge har inga flyktingar kommit över den gränsen men om alla andra vägar stängs är det här kanske inte en helt orealistisk tanke. Flyktingströmmarna har hittills hela tiden sökt sig nya rutter när de gamla täppts till. “Våra” somalier kom till största delen på 1990-talet genom dåvarande Sovjetunionen. Alltså de som hade pengar att betala dåtida människosmugglare…

Nu har EU vänt blicken mot Turkiet.

Turkiet skall till att börja med kompenseras med tre miljarder euro för att hålla flyktingarna kvar i Turkiet.

En ohelig allians med så mycket politiskt sprängstoff att alla varningsklockor ringer. En tillfällig nödlösning som skriker ”nöd” långa vägar…

När Angela Merkel knep förbundskanslerposten 2005 av Gerhard Schröder var en av hennes första åtgärder att lägga  Turkiets EU-medlemskapsförhandlingar på is.

Där har de legat sedan dess.

I morgon reser Merkel till Ankara för att förhandla med samma turkiska ledare som hon ratade och förödmjukade för tio år sedan.

Men nu sitter Recep Tayyip Erdogan med trumfkort på hand. Den tyska förbundskanslerns besök är det bästa stöd Erdogan kunde få inför det turkiska parlamentsvalet om ett par veckor.

De kurdiska flyktingarna som har redan tagit sig till Tyskland är tillsvidare de enda vinnarna i den här historien.

Erdogan har ingenting till övers för kurder. I Turkiet är kurderna inte ens erkända som ett folk.

Men i det stora gränsområde mellan Turkiet, Syrien och Iran – som omvärlden kallar för Kurdistan – har Turkiet stora egna intressen.