Berlinbloggen

När Angela Merkel anlände till kristdemokraternas partidag i Mecklenburg-Vorpommern under veckoslutet möttes hon av högljudda anhängare till det nya uppstickarpartiet, Alternative für Deutschland, AfD.

AfD grundades ursprungligen som ett protestparti mot EU men förändrades när främlingsfientligheten tog över och nu rider ordföranden Frauke Petry högt på missnöjet mot Merkels flyktingpolitik. Och utnyttjar effektivt situationen.

Petry föreslog häromdagen att gränsbevakarna “som sista utväg” skall ges rätt att skjuta mot “illegala flyktingar”. Uttalandet har fördömts som “obehagliga ekon från DDR-tiden” och polisledningen säger rent ut att fru Petry är ute och cyklar. AfD känner tydligen inte till internationella överenskommelser och ingen polis skulle någonsin lyfta vapen mot en flykting, säger en talesman.

Men AfD har stadigt ökat sitt understöd och gått över fem procentsgränsen i många delstater. Delstatsparlamenten har stor makt och om sex veckor går man till vale i Baden-Württemberg, Rheinland-Pfalz och Sachsen-Anhalt.

Men i dessa dagar riktas allas blickar högst upp, mot Angela Merkel, som upplever sin kanske värsta kris någonsin.

Samtidigt som AfD och den andra stora invandrarfientliga organisationen Pegida ökar sitt stöd är den tyska förbundskanslern också trängd från andra håll.

Hon försvarar fortfarande stoiskt sin liberala flyktingpolitik och kräver en europeisk lösning.

Men med få tecken på att flyktingströmmen skulle sina, börjar tiden bli knapp och Merkel har redan tvingats till eftergifter.

Inte stora, men betydande.

I fredags gick CDU med på att tiden för familjeåterförening skulle förlängas till två år. Systerpartiet CSU i sydtyska Bajern, vars gränser mot det övriga Europa nästan alla flyktingar passerar, såg detta som en politisk seger. CSU vill stänga gränsen och inrätta transitzoner och hotar med att dra Merkels flyktingpolitiska beslut inför grundlagsdomstolen.

Att transitzonerna skulle växa till mindre städer och bli besvärliga att hantera och att övervakningen av Tysklands bergiga gränsområden i söder skulle bli omöjlig har CSU dessvärre inga svar på.

Angela Merkel kom med en överraskning på partimötet, när hon meddelade att asylrätten t.ex för syrierna är begränsad och skall omprövas efter tre år. Merkel drog en parallell till att 70 % av flyktingarna undan Balkankrigen i slutet av 1990-talet återvände och sade att hon utgår från att syrier och irakier gör det samma, när fred igen råder i området och IS besegrat.

Merkel har också godkänt snabbare asylförfaranden av flyktingar från sk. säkra länder men den tyska förbundskanslern har tillsvidare fått liten eller ringa förståelse av sina EU-kolleger.

Kommissionen med ordförande Jean-Claude Juncker i spetsen kan inte göra mycket när statchefernas råd, som leds av Polens förre statsminister Donald Tusk fortsätter att spjärna emot.

Senast på toppmötet i mitten av februari måste Merkels övertyga statschefskollegerna inom Schengenområdet om att nationella intressen inte får dominera om EU vill ta kontroll över flyktingsituationen.

Merkel kommer att öka trycket på Turkiet att de aktivt gör något för de tre miljarder euro hon utfäste vid ett möte med Erdogan. Det innebär att förhållandena i flyktinglägren måste förbättras, att barnen kan gå i skola och de vuxna kan arbeta. Det samma gäller lägren i Jordanien och Libanon. Turkiet måste också sätta stopp på människosmugglarnas fula geschäft – tillsvidare opererar de så gott som ostörda från den turkiska kusten – med fruktansvärda tragedier som följd som vi ser i nyheterna var och varannan kväll.

En omordning av Schengen kan också bli aktuell – Grekland löper risk att temporärt uteslutas.

UNHCR och andra FN-organ måste också ges större resurser med flyktingarbetet i Mellanöstern. Att mathjälpen försämrades i höstas ledde nästan till upplopp.

Merkel vill också öka Tysklands biståndssambete så att man äntligen skulle FN:s mål på 0,7 procent och samtidigt rikta hjälpen främst till de länder därifrån det kommer mest flyktingar.

Men sist men inte minst måste de övriga EU-medlemmarna foga sig i kvoteringen av flyktingar, som skall fördelas mellan de olika länderna.

Polen och Ungern är de största problemen. Här kunde de nationalistiska regeringarna bakom sina taggtrådsmurar och stängda gränser eventuellt också fundera på hur deras ekonomier drabbas om Schengen rasar samman.

Och hur deras nyuppväckta historiska storhetsdrömmar snabbt skulle falna om EU inte leds av ett starkt Tyskland som håller ihop unionen och tillsvidare har visat ett obeskrivligt tålamod mot EU;s tredskande värstingar …