Irma Swahn rapporterar från Tyskland

Okategoriserade

När en filmfestival är över…

23 feb , 2016, 01.13 irmaswahn

 

Efter elva dagar av intensivt filmtittande, springande från den ena biografen till den andra, presskonferenser, diskussioner och ett och annat party däremellan är det känslan av tomhet som dominerar den sista sena kvällen…

Men det är s.a.s. en god och välbehövlig tystnad efter dessa hektiska dagar med många och starka intryck; goda filmer, viktiga filmer, engagerande och berörande filmer, filmer som har satt tankarna i rörelse, både i stort och i smått (om ens eget liv, t.ex…)

Den 66. Berlinale, Europas näststörsta filmgranskning – för att inte säga Europas viktigaste filmfestival avslutades i kväll, ännu rullar de sista föreställningarna på Berlins biografer och säkert töms ännu ett eller annat glas sent i natt medan de röda mattorna rullas ihop och strålkastarna monteras ner.

Berlinale är en unik festival på grund av sitt samhällsengagemang och sina ställningstaganden som i år blev ännu tydligare än förr…

Flyktingsproblematiken och allt den innebär, var det självklara temat för Berlinale årgång 2016.

Det är unikt i filmfestivalens historia att en dokumentär vinner Guldbjörnen – den finaste utmärkelsen för den bästa filmen.

Men Berlinale idé går ut på att filmer speglar världen på olika sätt… Därför skall sins emellan olika filmer delta i tävlingsserien med samma mått av synlighet och samma chans att vinna.

Gianfranco Rosis FUOCOAMMARE är alltså ett dokument, och når kanske inte upp till samma grad av det svårdefinierade begreppet “konstnärlighet” som en spelfilm gjord med mångdubbelt större resurser. Men dess betydelse ligger i att Rosi med sin filmkonst når ut i världen med en annorlunda “flyktingfilm”, med en berättelse som handlar om så mycket mera än flyktingar.

FUOCOAMMARE handlar om mänsklig värdighet och människans moraliska ansvar.

Kanske den sista filmen man ser stannar längst i minnet? Jag vet inte, men DEATH IN SARAJEVO (Smart u Sarajevu), av Danis Tanovic (som övrigt redan för tre år sedan fick juryns Stora Pris med filmen Ur en Skrotsamlares Liv) kom i år på andra plats och belönades med en Silverbjörn. Hans film baserar sig Bernard-Henri Levys roman om Hotel Europa, där man förbereder sig på att fira hundraårsjubileet av skotten i Sarajevo. Mitt i förberedelserna går hotellpersonalen i strejk. Filmen har vissa farsartade drag, men främst är den en spännande berättelse med sina mörka inslag av fysiskt och psykiskt våld. En stor dos Balkanhistoria serveras också, alla politiska figurer från en (visserligen fiktiv) ättling till Gavrilo Princip till Ratko Mladic, Slobodan Milosevic och Radovan Karadzic paraderar förbi och serbers, bosniakers och kroaters misshälligheter som ledde till Jugoslaviens krig och upplösning på 1990-talet presenteras – allt är med.

I Sarajevo tändes gnistan till första världskriget och även om det efter fredslutet gjordes försök att lyfta upp staden som symbol för det enade Europa, är regissören på rätt spår. Sarajevo förknippas mera med död än med fred.

Det finns ett annat hotell i Sarajevo, som jag tillsammans med många kollegor aldrig glömmer. Det legendariska Holiday Inn var det enda hotell som höll öppet under den nästa två år långa serbiska belägringen. De enda betalande gästerna var nyhetsbyråerna och vi journalister som flögs in med FN-flygen som hämtade in mat och förnödenheter till de avskurna sarajevoborna.

Holiday Inn låg strax intill motorvägen, som kallades Sniper Alley.

Medan CNN och BBC transporterade sin personal i bepansrade fordon, körde vi YLE-reportrar i våra fixares skraltiga bilar i ilfart sick-sack längs Sniper Alley för att undgå serbernas skyttar som besköt staden från de kringliggande bergen.

Vi slängde in oss i bilarna som körde upp en halv meter från hotellingången och på kvällen innan utegångsförbudet ramlade vi bokstavligen ur bilarna framför receptionen i våra hjälmar och skottsäkra västar. Våra chaufförer som varken hade det ena eller det andra hade bråttom hem.

Nätterna var kolmörka och knäpptysta. Bara månskenet lyste in genom de tejpade fönsterrutorna. Minns att jag skrev i min dagbok att staden är död, dess hjärta har slutat att slå…

Efter den här utvikningen tänker jag på en tysk film, som handlar om ensamhet och svåra beslut. Konstigt nog fick 24 WOCHEN ingen björn eller omnämning på Berlinale.

Astrid är gravid och får veta att barnet har Down´s syndrom. Astrid och hennes man Markus beslutar sig för att behålla barnet, men när det kommer fram att babyns hjärta inte fungerar utan måste opereras strax efter förlossningen, vill Astrid ompröva det gemensamma beslutet. Ett mycket starkt relationsdrama med en fantastisk Julia Jentsch i huvudrollen.

Kanske var ämnet för känsligt för att filmen skulle lyftas upp – dylika sena aborter diskuteras överhuvudtaget inte alls i Tyskland…

Men den unga regissören Anna Zohra Berrached kommer ännu att höra talas om sig…

Å andra sidan missunnar jag verkligen inte Trine Dyrholm hennes Silverbjörn som bästa kvinnliga skådespelare, fast Thomas Vinterbergs KOLLEKTIVET förövrigt fick ganska blandade recensioner. Det verkar som om man inte riktigt tände på idén med ett vuxen-kollektiv, med relativt välbärgade människor i 40-års åldern som flyttar samman i en pampig villa som en av dem har ärvt.

Vinterberg själv framhöll på presskonferensen att KOLLEKTIVET speglar livets förändringar, hur utgångspunkterna och relationerna mellan medlemmarna förändras t ex när ett parförhållande spricker och en medlem dör.

Det här hör livet till, framhöll regissören och det måste man ju ge honom rätt i.

Tänker mig ändå att den mycket “nordiska” lösningen, att mannens nya (unga och vackra) partner flyttar in i kollektivet eventuellt kändes just som jag själv upplevde det, som en litet påklistrad kliché av “nordisk frigjordhet”.

Trine Dyrholm spelade den övergivna äldre hustrun, som sin tillkämpade emancipationen till trots inte klarar av situationen utan börjar dricka för mycket, går in i en depression och klarar inte längre av varken jobbet som firat nyhetsankare på tv eller livet självt.

När juryns ordförande Meryl Streep överräckte Silverbjörnen, poängterade hon att priset går till Dyrholm, just för hennes fina tolkning av “en kvinna i en situation som är en av de svåraste en kvinna kan råka ut för.”

Kommenteringen är stängd.