Irma Swahn rapporterar från Tyskland

Okategoriserade

Lyckliga lägret på Leros

19 aug , 2016, 21.54 irmaswahn

 

IMG_1629

När har det hänt att man lämnat ett flyktingläger vid gott mod och tillförsikt? Aldrig någonsin, säger jag för min del.

Varje gång under årens lopp, i Libanon, i Thailand, i Palestina och nu senast i Tyskland har jag alltid ganska nedslagen avlägsnat mig – med bilder på gråtande mödrar, förtvivlade fäder och tysta  barn med stora frågande ögon på näthinnan…

Från sjabbiga lokaler, smuts och stank och med en känsla av vanmakt har man begett sig hem för att skicka in ännu en rapport. Som andas samma tröstlöshet.

Också i år, i maj gav jag mig iväg utan större förväntan. Tillsammans med några eldsjälar hemifrån som samlat in pengar till ett privat initiativ på den grekiska ön Leros. Här har Leros Solidarity Network rustat upp en tom, nedgången sjukhusbyggnad till en flyktingförläggning.

Först trodde jag inte mina ögon.
IMG_1614

 

 
IMG_1637 IMG_1642 IMG_1619

 

Stojande barn på gården och leende kvinnor, som glatt bjöd in till sitt nya boende i de gamla sjukhussalarna. Allt nymålat, rent och fräscht. På väggarna barnens färggranna teckningar och mera producerades ute på gården vid långbord, där de mindre barnen ritade och de äldre pluggade engelska. Volontärer från olika länder fungerade som lärare.

Men i övrigt gör vi allting tillsammans, berättar Matina Katsiveli, pensionerad advokat och hennes man, Spyros, likaså jurist.

Matina och Spyros grundade Leros Solidarity Network i fjol när flyktingar började strömma in också till Leros, en av de mindre öarna i ögruppen Dodekanesserna (Tolvöarna) och litet på sidan om den vanliga flyktrutten från Turkiet till Lesbos, Samos och Kos. Men också hit hittade smugglarnas gummiflottar, kanske för att den här sträckan inte bevakades så noga. När paret Katsiveli fick höra om den övergivna sjukhusbyggnaden, beslöt de att grunda en förläggning, eftersom det helt enkelt inte fanns tak över huvudet för alla flyktingar på Leros. Matina och Spyros sköter förvaltningen och administrationen. Förläggningen härbärgerar i detta nu litet över 100 människor, främst kvinnor, barn och ungdomar.

Matina delar sin tid mellan sitt eget projekt och Leros´ sk. hotspot-läger, där över 400 månniskor trängs i väntan på att bli registrerade och i slutändan troligtvis deporterade till Turkiet.

Där är det väldigt bedrövligt, suckar hon.

I och med att den sk. Balkanrutten stängdes har strömmen av båtflyktingar från Turkiet sinat. Men några båtar och gummiflottar lyckas då och då nattetid ta sig i land på Leros där de obönhörligt förpassas till det stora och stängda hotspot-lägret.

Tidigare var Grekland främst ett transitland för asylsökande från Syrien, Irak och Afganistan och de flesta tog sig vidare så snabbt de kunde. Men i början av mars i år stängde det ena sydosteuropeiska landet efter det andra sina gränser och flyktingarna fastnade i en fälla. För närvarande beräknas ca 57000 flyktingar sitta fast i Grekland, av dem ca 8500 på olika öar.

De grekiska myndigheterna har inga resurser att härbärgera dem och har upprättat några större läger i norra Grekland nära gränsen till Makedonien. Lägren har utdömts av mänskorättsorganisationer som undermåliga, maten räcker inte till och de hygieniska förhållandena är usla. Lägren kom till när Grekland var tvunget att stänga det notoriskt beryktade lägret i Eidomeni, där flyktingarna fick övernatta utomhus, i regn och kyla och där kvinnorna inte vågade gå till duscharna och toaletterna i rädsla för övergrepp.

Men inte blev situationen just mycket bättre, suckar Matina. Frivilligorganisationerna i Grekland samarbetar och delar i mån av möjlighet på de knappa resurserna.

I och med de stängda gränserna och EU:s famösa överenskommelse med Turkiet om att skicka flyktingarna tillbaka, förändrades situationen för de strandade i Grekland.

Nu sitter de fast här i månader, säger Matina. Framtiden är ännu ovissare än förr.

Två små pojkar klänger sig fast vid henne och hon försöker skrattande sjasa iväg dem. Vi har blivit lite av en familj, säger Matina.

Det betyder också att vi får riktigt ledsamt efter dem, som trots allt kan resa härifrån, tillägger hon.

Så där som i en riktig familj.

 

Kommenteringen är stängd.