Berlinbloggen

I tysk politik har begreppet “rot-rot-grün” länge varit tabu.

T.o.m. de som bara har en liten aning om tysk politik, vet vad saken gäller. Färgkombinationen betecknar en regeringskoalition, bestående av socialdemokrater, vänstern Die Linke och De gröna.

Efter Tysklands återförening 1990 har den samlade vänstern genomgått en hel del namnbyten och ombildningar, men kärnan av medlemmar som representerar Östtysklands forna regeringsparti SED, finns kvar.

I det återförenade Tyskland har det funnits en tyst överenskommelse om att vänstern (läs kommunisterna) aldrig kan regera.

Men i.o.m. att Martin Schulz klev in och kastade om klossarna på den politiska arenan i februari i år, med en aldrig skådad eufori bland socialdemokrater och andra vänstersinnade som följd, började det “förbjudna” begreppet dyka upp i den politiska debatten.

(se tidigare bloggar Är Schulz radikal? Nej. Jo… och Skall Martin Schulz rädda Tyskland (s socialdemokrati)?

Först litet försiktigt och trevande, men till slut hade den röd-röd-gröna katten tagit plats på bordet – givetvis mediernas mums för måns. Spekulationerna tog fart.

Schulz må vara förlåten om han själv i början inte direkt uteslöt den här möjligheten i  opinionssiffrornas varma sken, men sossarnas färska kanslerskandidat och partiordförande betonade själv att han för sin kampanj enbart för sitt parti SPD. Möjliga koalitionspartner må gärna höra av sig efter valet, har Martin Schulz sagt upprepade gånger.

Ivriga partikamrater och hoppfulla vänsterförbundare har dock inte varit lika försiktiga. Och visst sammanträffade Schulz och vänsterveteranen Gregor Gysi häromveckan och fotograferna knäppte bilder på vänsterpolitikern Oskar Lafontaine viskande något i Schulz´ öra efter en ceremoni i Förbundsdagen.

Resultatet såg vi i delstatsvalet i Saarland i slutet av mars. Faran från vänster mobiliserade CDU att puffa alla sina pensionärer, soffliggare och slumrande sympatisörer till valurnorna och stödet för kristdemokraterna steg med tio procentenheter från opinionssiffrorna just innan valet.

Och till yttermera visso bidrog säkert också socialdemokratiska väljare på högerkanten till den konservativa valsegern. Saarlands mycket omstridde oppositionsledare och SPD-renegaten Oskar Lafontaine väcker inga varma känslor hos många av de tidigare kamraterna.

Och utsikterna att i september eventuellt hitta Sahra Wagenknecht, en av die Linkes förbundsordförande och Oskar Lafontaines hustru, i en förbundsregering är nog för mången tvekande väljare att rösta svart. Dvs CDU.

Lilla Saarland fick behålla sin onekligen populära statschef Annegret Kramp-Karrenbauer.

Martin Schulz fick erfara hur hans egen popularitet slog bakut och vändes mot honom själv.

SPD:s kanslerskandidat fick s.a.s en bakläxa i strategi.

Jag följer med hur valrörelsen utvecklar sig och återkommer bl.a. till den roliga färgläran i tysk politik.

För spekulationerna om möjliga regeringskoalitioner fortsätter naturligtvis.

Det hetaste tipset just nu är en s.k. Ampel-koalition.

Ampel betyder trafikljus auf Deutsch…

Gult är det lilla liberala partiet FDP:s färg. FDP snubblade på 5%-tröskeln till Förbundsdagen 2013.

Allt är alltså upplagt för spännande valkampanjer.

Jag tror att det här är en av de första bloggar om tysk politik jag har skrivit, utan att nämna namnet Merkel.

Var lugna, t.ex. förhållandet mellan förbundskanslern och hennes oväntade, starka utmanare kan bli tema för många bloggar ännu – allt är möjligt före den 24 september.