Irma Swahn rapporterar från Tyskland

Okategoriserade

Karims långa resa

12 jun , 2017, 15.44 irmaswahn

 

Han skiljer sig genast från mängden, den lilla mörkhåriga pojken som med målmedvetna steg kommer emot mig på Viktoria-torget i Aten.

Jag har följt med flyktingarna som fyller nästan alla parkbänkar. De flesta verkar vara pojkar i de lägre tonåren. Olika nationaliteter och etniska grupper håller tydligen ihop och håller litet avstånd till de andra. Här är tidvis livligt, man kommer och går, snacket förs litet förstulet, papperslappar går snabbt från hand till hand. Också små paket byter snabbt ägare. Jag gissar att en del av kommersen handlar om droger. Stirriga blickar och nervösa rörelser talar sitt språk, precis som en del knuffande och småbråk, som uppstår, till synes utan någon egentlig orsak. Plötsligt utbrister en pojke i ett flabbskratt och stämningen tycks lätta.

I Aten har Viktoria-torget blivit tillhållet för barn, som ensamma utan familj har tagit sig till Europa. De flesta av dem fördriver tiden med att dra omkring på stans gator. Efter registreringen bryr de grekiska myndigheterna sig inte om dem. En del sover ute eller hopträngda i övergivna källare eller trädgårdar.

De har inga eller små chanser att komma vidare till sina drömmars Europa. Gränserna är stängda för både barn och vuxna.

Men pojken som står framför mig och artigt tar mig i hand, har det bättre förspänt än de flesta andra här. Han klassas som ett Dublin3-fall och väntar på att förenas med sin bror, som är i Finland.

-Terve, säger han och ler. Nyklippt och iklädd en vit ren tshirt. – Jag kom just från skolan, säger Karim, 14 år. Nu skall jag snart ha lektion i engelska, följ med så får du träffa min lärarinna. Hon är väldigt trevlig!

*                  *                    *

Karim och hans äldre bror, Jafar kommer från Afghanistan. De hör till folkgruppen hazarer, en minoritet som upplevt både förtryck och diskriminering. Hazarerna skiljer sig från andra afghaner på grund av sina mongoliska drag och dessutom är de shiamuslimer medan de flesta andra afghaner är sunni.

Bröderna är föräldralösa. Deras mor dog i cancer medan fadern, liksom två andra bröder dödades av taliban. Jafar lämnade landet när hans flickväns klan hotade honom till livet och tog sig hela vägen genom Iran och Turkiet till Europa. Efter hans flykt flyttades mordhotet på Karim, då 13 år.

– Jag förstod att jag också måste fly, säger Karim. Han tog sig också först till Iran, där han fick jobb i en klädfabrik, under förhållanden som han beskriver som “slavlika”. -Jag gjorde jättelånga arbetsdagar, berättar Karim. Men de gav mig ändå ingenstans att bo, så jag sov än här, än där, för det mesta på gatan.

Så han gav sig iväg igen och nådde Grekland efter samma vådliga båtresa som de flesta flyktingar har gjort över Egeiska havet. Men när han kom till Aten var det stopp. Europa hade stängt sina gränser.

När Karim berättar om sitt liv, tänker jag på hur den här fjortonåringen redan har gått igenom mera än mången fullvuxen. Han har mist sin familj, flytt sitt land och stått ansikte mot ansikte med döden mera än en gång. Allt detta ensam, i en ålder när andra barn lever i trygghet, går i skola och har kul med sina kompisar på fritiden..

Trots sina upplevelser verkar Karim ha bevarat sin självkänsla, han är rent ut sagt mycket trevlig och sympatisk, resonerar förnuftigt men har ändå glimten i ögat och nära till skrattet.

I Aten hade han tur att få plats på skyddshem för ensamkommande pojkar. Han har inte behövt sova i parkerna och har fått mat alla dagar. Där har han också hemkomsttider och det gillar han.

Det måste bero på att han känner sig omhändertagen. Som alla andra söker Karim tillhörighet,  ett livssammanhang.  Han är klok nog att inse att det inte finns i gängen av unga män och pojkar som driver omkring på gatorna.

Hans engelsklärinna säger att Jawed är mycket intelligent.  Framför allt är han motiverad att läsa och lära sig. Karim själv säger att han har bråttom, ju. – Jag miste två år av min skolgång, när jag måste fly, säger han. – Skolan var väldigt viktig för mig också i Afghanistan. Vi hazarer vet, att det enda sättet att ta sig ur misär och fattigdom är utbildning.

– Han gjort enorma framsteg, säger Kathleen, en amerikanska som frivilligjobbar med att undervisa flyktingar i engelska i Aten. Om han får sitt liv i ordning och möjligheter att studera, kan han gå långt.

*                            *                           *

De finländska migrationsmyndigheterna har godkänt att Karim kommer till Finland. Dublin-förordningen fastställer nämligen att nära familjemedlemmars asylansökningar skall behandlas i samma land.

Normalt är afghanska flyktingar inte med i EU:s omplaceringsprogram, och finska Migri är som känt mycket njugg med positiva asylbeslut till afghaner.

I stället har man deporterat en del, även om deporteringarna tillfälligt har stoppats pga att situationen i Afghanistan igen förvärrats.

Storebror Jafar har bara fått ett ett-årigt uppehållstånd men har studieplats i en folkhögskola. Han talar redan finska nästan flytande.

Karim har också pluggat finska i Aten. Säkert har ordförrådet vuxit. Men jag hoppas ändå höra det där “terve” snart.

I dag landar han i Helsingfors!

Karims långa resa har kommit in i ett nytt skede.

Kommenteringen är stängd.