Berlinbloggen

Världsledarna har dragit vidare och gatorna i Hamburg ser ut som vanligt igen.

Kravallbilderna har likaså försvunnit ur medierna och efter nästa katastrofnyhet har de antagligen också svepts iväg ur våra medvetanden. Men i den tyska pressen pågår byktvätten: Hur kom det sig att polisuppbådet i Hamburg inte klarade av situationen? Den socialdemokratiske borgmästaren Olaf Scholz svär sig fri. Han kommer att få problem. Konservativa kristdemokrater kräver större resurser för polisen och bättre gränskontroll medan vänstern försöker förklara att autonoma och anarkister inte alltid är lika med vänsterradikala.

En del frågor kommer att sysselsätta politiker och tjänstemän länge än och kanske mycket väl bli valfrågor i Förbundsdagsvalet i september.

Allt detta hör till normal dagordning och när vågorna lägger sig är väl allt som förr.

Eller är det?

Bilderna från G20 är framför allt just det, BILDER.  Världens mäktiga möts för att rädda vår planet och får mödosamt ihop en slutkommuniké utan att USA viker en tum i klimatfrågan.

När Donald Trump twittrar att han och de övriga mötesdeltagarna kände sig helt trygga under kvällskonserten i Hambugs nya ståtliga konserthus Elbharmonie och att polisen skötte allt oklanderligt, är det kanske skäl att stanna upp ett tag.

Naturligtvis är det fint att ingen störde konserten, men kanske polisens uppgift också var att skydda de vanliga människorna? De som fick sina butiker, barer och bilar uppbrända i Schanzenviertel? De som nu har utlovats en ersättning på hälften av skadorna.

Största delen av dem har inte ens varit inne i miljardbygget Elbharmonie och ännu flere skulle aldrig ha råd med en konsertbiljett.

Jag ser en bisarr ironi i att samtidigt som staden brinner, lyssnar de mäktiga till tonerna av Beethovens Ode an die Freude, uppförd av de främsta musiker och dirigent världen kan uppbringa.

Och ännu mera absurt är att dessa “vanliga” människorna i valet i september – om de överhuvudtaget röstar – kommer att välja just de partier som är minst benägna att ändra på tingens ordning.

Klyftorna ökar.  Och det här “nya normala” skall vi vanliga alltså bara vänja oss vid?