Berlinbloggen

Om TV-duellen mellan Angela Merkel och Martin Schulz föll platt till marken, var “femkampen” mellan oppositionspartierna desto intensivare.

“Härligt att höra politik diskuteras med lidelse”, sade också Frank Plasberg, vars diskussionsprogram “Hart aber Fair” tog över kanalen efter oppositionsdebatten. Sahra Wagenknecht, en av die Linkes partiordförande,  Cem Özdemir från de gröna, Joachim Herrmann CSU:s toppkandidat, som visserligen sitter med i regeringen, Christian Lindner, friliberalernas partichef och AfD:s nya toppnamn Alice Weidel bjöd på både känslor och övertygelser, även om tiden inte räckte till för längre djupdykningar.

Som man gärna hade hört.

Men debattledarna Sonya Seymour Mikich och Christian Nitsche hade som uppgift att hålla debattörerna i styr.

Det numera hopkrympta högerliberala FDP, som för fyra år sedan föll ur förbundsdagen, försöker nu en comeback med ett hårdförare program. Bl a i flyktingfrågan. Partiordförande Lindner tog först upp digitaliseringen, som inte fick mycken plats i Das Duell. Alla debattörer var överens om att satsningarna på glasfiber och snabba förbindelser bör börja redan i skolorna, om inte redan på förskolenivå, medan Sahra Wagenknecht påpekade att det inte räcker med att privata aktörer bygger upp nätförbindelser i storstäderna och glesbygden lämnas åt sitt öde.

Här kom protester och näpsningar av CSU och FDP, som hävdade att det redan finns en federal plan.

Die Grünes Özdemir avfärdade CDU:s och SPD:s pensionsreformer som otillräckliga. Framför allt bör lågbetalda, främst kvinnor inom vården och undervisningen få anständiga löner så att de kan få ihop en pension som de kan leva på.

Alla fem hade givetvis duellen i färskt minne och därför fick nu t. ex de stigande bostadspriserna plats och orsakerna till att den sk. hyresbromsen inte fungerar.

Här fick AfD:s kanslerskandidat Alice Weidel, tillfälle att lägga ut partiets ursprungliga eurokritiska program, som gav AfD 4,7% av rösterna för fyra år sedan, alltså 0,3 procentenheter från tröskeln till Förbundsdagen. Weidel fördömde europeiska centralbankens “illegitima euroräddningspolitik” att hålla räntorna nere och ösa ut “billiga pengar”på marknaden, som trissar upp fastighetspriserna. Att bygga “socialt” eller försöka “bromsa upp” är ingen idé, då sköter man bara symptomen där man borde komma åt grundläggande orsaker, menar Weidel, som har en yrkesbana inom finansbranschen bakom sig.

Här fick ytterhögerpartiet stöd av en av die Linkes mest hårdföra politiker, Sahra Wagenknecht, som också hon kritiserar ECB:s agerande men ändå ser privata intressen som bygger fritt finansierade bostäder som den största boven.

En driven politiker som Cem Özdemir utnyttjade givetvis det här oväntade samförståndet mellan ytterpartierna med poängen att de är “oeuropeiska” och alltid beskyller EU, som Tyskland, enligt Özdemir, istället profiterar på.

Med att konstatera att “era meningsskiljaktigheter är tydliga och det är bra för väljarna” avbröt moderator Sonya Seymour Mikich och förde diskussionen vidare.

Till flyktingar och migrationspolitik – temat som allra främst delar politikerna i alla europeiska länder.

Tyskland är inget undantag.

Snarare tvärtom. Någon sade för en tid sedan att flyktingfrågan inte är något valtema i år. Denna någon kunde inte ha haft mera fel.

I debatten som följde tycktes två kanslerskandidater, CSU:s Herrmann och AfD:s Weidel, tävla med varandra om den hårdaste inställningen. Kanske Weidel drog det längsta strået, för hon vill inte bara ändra de tyska asylbestämmelserna utan även grundlagen och anser att också Genève-konventionen är förhandlingsbar.

Sedan var FDP och CSU rörande eniga om att det behövs större polisstyrkor och att den brokiga skaran inrikes-underrättelsetjänster måste reformeras och effektiveras. Fallet Amri var en katastrof, sade Joachim Herrmann och syftade på tunisiern Anis Amri, som delstaten Nordrhein-Westfalen redan fått tips och som körde in en stulen långtradare på in på en julmarknad i Berlin och dödade 12 människor.

Uppgifterna hade aldrig följts upp.

Den hittills svala och behärskade Alice Weidel visade för första gången inlevelse och t o m iver när hon talade för behovet av soldat- och polisövervakning av flyg- och och tågstationer. – Våra gränser är inte säkra, så länge EU:s yttre gränser inte är bättre bevakade, sade Weidel. EU kan inte skydda våra gränser, det måste vi göra själva och till det behövs förstärkt polis- och säkerhetsarrangemang. Och politiker skall inte blanda sig i det här och det säger jag främst till er, herr Herrmann.

Så här visade Weidel pinsamt tydligt sin besvikelse över att CSU-politikern Joachim Herrmann hade knipit en del av de hårda immigrationspoängen av AfD.

Till slut fick var och en ställa en fråga till en annan kandidat. Alice Weidel vände sig till Sahra Wagenknecht och sade att ni, kära fru Wagenknecht är en av de få förnuftiga i ert parti och jag undrar vad ni menar med att alla gränser skall vara öppna?

Sahra Wagenknecht lät sig inte förföras utan ställde också sin fråga till Alice Weidel, hur kan ni, kära fru Weidel, vara medlem i ett parti, som tolererar halvnazister. Hur kan ni vara med och föra in sådana människor i den tyska förbundsdagen?

Tja, ett noll till Wagenknecht?

De små partiernas debatt var i alla fall mycket mera underhållande och intressant är de två storas.

Och ett av dem kommer att bli Tysklands tredje största parti.