Berlinbloggen

Så här rubricerar Spiegel Online sin morgonbriefing dagen efter dagen då valresultatet i den stora delstaten Niedersachsen står klar. Att kristdemokratiska CDU gjorde dåligt ifrån sig också där, medan SPD:s sossar litet överraskande ökade sitt understöd med hela fem procentenheter råddade ytterligare till den politiska kartan för Angela Merkel.

Motvinden tilltog. Aldrig har förbundskanslern sedan 12 år haft så svårt att bilda en funktionsduglig majoritetsregering och prognoserna för dess hållbarhet är inte lovande.

(Minoritetsregeringar har inte förekommit på förbundsnivå i Tyskland sedan 1930-talet, som känt var en orolig politisk tid.)

Sonderingarna mellan de partier som har tillräckligt parlamentariskt stöd för en regering, CDU, de Gröna och högerliberala FDP (friliberalerna eller fridemokraterna som de också kallas) började i dag och kommer att ta flera veckor, med många möten i olika konstellationer.

Ännu siar ingen på allvar om när förhandlingarna eventuellt bryter samman, för då är följden nyval, som alla i det här skedet vill undvika. Utom eventuellt då extremhögerpartiet AfD, nyinvalt i den tyska riksdagen, som emellertid hittills varit hovsamt tyst.

Den nya förbundsdagens första konstituerande session hålls först den 27.10 – sedan får man se vad oppositionspartierna går för.  Också det är nytt att SPD på inga villkor går med i den nya förbundsregeringen – åtta år som fru Merkels sk. juniorparti fick räcka.

Och äntligen får förbundsdagen en opposition att räkna med – med de bägge stora sk. folkpartierna så länge i samma regering, blev oppositionen rätt kraftlös – bara högljudda die Linke väckte litet uppmärksamhet.

FDP:s ordförande Christian Lindner ställde redan i valrörelsen finansministerposten som villkor för regeringsmedverkan och Angela Merkel skyndade sig att ordna sin långvarige finansminister, den gamle bitvargen Wolfgang Schäuble, 75 år, en värdig reträttposition som riksdagens talman. Lindner är om möjligt en ännu mera övertygad nyliberal än Schäuble och vill förändra EU på många punkter som går stick i stäv med Emmanuelle Macrons utspel nyligen om ytterligare integrering.

En av kärnpunkterna i den franske presidentens förslag (som har utarbetats i månader i en fransk-tysk arbetsgrupp) är att de starka i unionen skall stöda svagare länder. Det här har Christian Lindner redan absolut motsatt sig.

CDU har regerat tillsammans med friliberalerna förr, 2009 – 2013, en kombination, som trots allt inte var så lyckad. Också med de Gröna, som under åren blivit allt borgerligare, kan CDU komma bra överens, det är FDP och die Grünen som kan få svårt att enas, med den gröna pacifismen och den krassa marknadsinriktningen hos FDP kan det bli svårt att hitta gemensamma svar på svåra frågor.

Friliberalerna har gått en lång väg, ofta i nedförbacke från Hans-Dietrich Genschers tider.

Angela Merkels fjärde kanslersperiod kan bli svår och svåra var de sista regeringsperioderna också för de bägge förbundskanslerna, Konrad Adenauer och Helmut Kohl, de hittills enda som har suttit så länge i Förbundsrepubliken Tyskland.

Tyskland står inför en förändring, skrev Spiegel Online i morse sin lilla analys. En sådan här ovanlig koalition skulle väl kunna bli den energisprutan, som landet obestridligen behöver, bara partiledarna får upp humöret igen efter förlusterna i Niedersachsen, där alla tre partier förlorade i stöd.

Men tillsvidare verkar det som ingen av dem helhjärtat går in i dessa förhandlingar som ingen egentligen vill ha, avslutar Spiegel Online-redaktören Mathieu von Rohr.