Berlinbloggen

Med aningen tovigt hår presenterade Angela Merkel på fredag tillsammans med de två andra partiledarna  regeringsmodellen som de tre gemensamt manglat fram i en maratonrunda som räckte nästan 24 timmar.

Så okammad brukar förbundskanslern aldrig visa sig.

Kanske tyder det på att situationen nu verkligen var allvarlig – ett misslyckat försök att bilda regering får inte följas av ett till.

Ändå såg de tre förhandlarna förvånansvärt fräscha ut och lättnaden över att ha avlägsnat den största stötestenen på väg mot en regering både syntes och hördes.

Det sägs ha hettat till något tag på småtimmarna när de svåraste frågorna låg på bordet och de hårdaste kompromisserna måste göras.

Den tyska nationalrätten currywurst som serverades natten lång kanske bidrog till den känsla av gemenskap som partiordförandena nu ville förmedla när de framhöll allt det goda för Förbundsrepubliken som denna nygamla regeringslösning skall föra med sig.

Vem som vunnit mest i den segslitna kampen var också tydlig.

CSU:s Horst Seehofer grymtade fryntligt och bedyrade att han var “jättenöjd” med resultatet, CDU:s Merkel poängterade hur intensivt de arbetat och att resultatet inte “var så illa”, medan SPD med Martin Schulz´ mun sade att det var “enastående”, vilket ju kan tolkas hur man vill. Schulz poängterade också att enigheten tidvis suttit hårt åt.

På pappret är det rätt klart att det konservativa bayerska partiet fått igenom sina viktigaste krav.

Det blir inga skattehöjningar och det finns nu ett konkret tak för antalet flyktingar, 220.000 årligen. Visserligen fick SPD litet plåster på såren genom att familjeåterföreningarna inte spolades helt, men också här kom krassa siffror emot; högst 1000 personer per månad får inresevisum, en droppe i havet enligt uppskattningarna att en halv miljon mäniskor väntas ansöka.

Enligt en del kommentatorer ligger CDU:s största seger i att Angela Merkel fortsätter som regeringschef och förbundskansler fyra år framöver.

Kristdemokraterna tar också hand om de tyngsta ministerportföljerna, som brukligt är i en CDU-ledd regering och Horst Seehofer behöver ett “superministerium”, eftersom han avsagt sig kandidaturen till regeringsledare i det bayerska lantdagsvalet i oktober.

Någon socialdemokratisk “medborgarförsäkring” blir det inte heller och sossarnas förslag om skattehöjningar torpederades som sagt likaså, också för de allra rikaste. SPD kompenserades genom att pensionsnivån hålls på 48% ännu några år framåt, sedan kommer den att falla.

Nu skall partierna ännu godkänna resultatet. Hårdast åt sitter det på socialdemokraternas partidag om en vecka. Gissningen är att tröskeln att förkasta är så hög att t.o.m de kritiska ungsossarna får böja sig.

Att de tre partiledarna nu försäkrar hur det tilltänkta regeringsprogrammet är ägnat att förnya Tyskland “inför de nya och stora utmaningarna landet och Europa står inför”, kanske klingar litet ihåligt…

Eller snarare litet senfärdigt?

Man kanske frågar sig varför samma partier inte tänkte på det under de föregående fyra åren vid makten?