Berlinbloggen

Ja. Tyvärr.

Regeringsförhandlingarna var rena farsen. Tilläggstid efter tilläggstid. Resultatet var ett ljummet avtal där de viktigaste frågorna fattades.

Klimatförändringen, immigrationen och åldringsfattigdomen avfärdades med vanliga intetsägande floskler.

Man talade om förnyelse och ett nytt Europa. Men det 177 sidor långa regeringsprogrammet innehöll mycket litet konkret om framtida utmaningar. Visserligen fick digitaliseringen ett särskilt kapitel, men utan att skapa en ansvarig instans. ”Den som tror på en snabb utvidgning av bredband, tror också på julgubben” skriver Die Zeit.

Medieuppmärksamheten fästes främst vid att tf. förbundskansler Angela Merkel måste ge upp de viktigaste ministerierna; finans- och utrikesfrågorna för att få de motvilliga socialdemokraterna med i båten.

För att hålla sig kvar vid makten lämnade Frau Merkel över så mycket av hävdvunnen kristdemokratisk terräng att sosseledaren Martin Schulz´ förlorade omdömet och utsåg sig själv till utrikesminister utan att desto mera diskussioner med sitt eget parti.

Partiledarskapet skyfflade han över på fd partisekreteraren Andrea Nahles och Schulz beredde sig på lysa i solen bredvid den förbundskansler han svurit på att aldrig regera tillsammans med.

Här fick partiet nog. Schulz fick gå.

Så här har SPD paradoxalt själv ökat på de kritiska stämningarna ute på partifältet.  En medlemsomröstning i början av mars kan fälla koalitionsavtalet. Ungsossarna har oförtröttligt kampanjerat för att förkasta en GroKo, dvs en samregering med CDU.

Men inte bara SPD är i kris. Missnöjet gror också hos kristdemokraterna.

Angela Merkels ställning försvagades radikalt efter det katastrofala förbundsdagsvalet i september. Både CDU och SPD gjordes sina sämsta val någonsin efter år 1949.

I några decennier har Tyskland setts som garanten för stabilitet i Europa.

På grund av sin starka ekonomiska tillväxt och solida hushållning har förbundsrepubliken varit EU:s motor. Regeringarna har alltid letts av ett av de två s.k. folkpartierna, den kristdemokratiska unionen CDU eller av Tysklands socialdemokratiska parti SPD. Under Angela Merkels era har s.k. stora koalitioner regerat två gånger, sammanlagt i åtta år.

En kommentator betecknar Tyskland som EU:s drivankare. Även Finland följer alltid Tysklands linje  i sin egen EU-politik.

Tyskland har länge dikterat takten i EU:s utveckling. I kraft av sina stabila regeringar.

Men vad händer om drivankaret släpper? Om följande regering inte håller? Om Tysklands politiska karta förändras? Om de bägge folkpartierna inte längre är de ledande i landet?

Socialistpartiet i grannlandet Frankrike närmast utplånades när Emmanuel Macron kom till makten. I Storbritannien söndersmulas Tories “framför våra ögon”, som en politolog uttrycker det. Vänsterpopulistiska MoVimento 5 Stelle (M5S) leder i opinionsmätningarna knappt tre veckor innan valet i Italien.

I Tyskland försöker både Angela Merkel och de chockade socialdemokraterna undvika nyval till varje pris. Ett nyval skulle gå illa åt SPD, som nu står på rekordlåga 18% i opinionsmätningarna men sannolikt gynna extremhögerpartiet AfD (Alternative für Deutschland) – nu Tysklands tredje största parti med 94 ledamöter i förbundsdagen.

De politiska landskapen förändras i hela Europa och det går snabbt.

Den tyska socialdemokratiska krisen kunde inte ha kommit olägligare. Nu kan inte ens Angela Merkel förhindra händelsernas gång.

Bara knäppa händerna och hoppas på det bästa.

Det borde kanske resten av oss i EU också göra.