Berlinbloggen

Så gick den 68. Berlinalen mot sitt slut och priserna delades ut. Överraskningen är stor skriver en tidning och en annan är “helt förbluffad”.

Men det är på något sätt så typiskt Berlinale.

Att juryn överraskar. Det är visserligen olika juryer varje år men det här överraskningsmomentet tycks de ha gemensamt.

Guldbjörnen gick till filmen “Touch Me Not” av den rumänska regissören Adina Pintilie och Malgorzata Szumowska från Polen fick juryns stora pris för filmen “Twarz”.

Den rumänska filmen utspelar sig delvis på en sexklubb och betecknas som gränsöverskridande och ett kraftfullt ställningstagande mot rådande normer om kroppslighet och sexualitet.

Här spårar många juryordföranden Tom Tykwers inverkan. Tykwer har redan tidigare talat för radikalare filmestetik på festivalen.

De 19 filmerna i tävlingsserien om en guld- och sju silverbjörnar var också så olika varandra att de var omöjliga att jämföra.  Vilket säkert inte gjorde det lätt för juryn men inte heller för oss journalister att välja ut vad man skulle kolla in.

I år hade Berlinale flera teman; den 68. i ordningen skulle reflektera något av stämningen från 1968; student- och ungdomsrevoltens år, då allting tycktes möjligt. Metoo var ett annat och tydligare; aldrig har kvinnobilden varit så bred, mångfaldig och brokig som år. Metoo har svept iväg de sterotypa kvinnorna och för all del en del av de manliga klichéerna också. Och berett vägen till Berlinale för många flera kvinnliga regissörer och många flera filmer om kvinnor.

Kvinnor står i centrum i åtta av de nitton filmerna i tävlingsserien, i nio handlar det om en parrelation. Bara en, prisvinnaren Le Priér (The prayer) utspelas i en manlig miljö. Men även den ruskas om av allas älskade Hannah Schygulla i en liten roll som örfilande abbedissa.

© 2018 Twentieth Century Fox

Också i Wes Andersons finurligt kloka animation “Isle of Dogs” sätter den f d cirkustiken Nutmeg alfahannarna på plats.

Sju av tolv pris gick till kvinnor. Inte så illa!

385 filmer på 11 dagar är i sig en omöjlig ekvation. För varje film man väljer väljer man bort ett tiotal andra, som en uppskattad kollega uttryckte det redan för flera år sedan här på Berlinale.

Så vad kan man annat än utgå från sina egna preferenser; vilka genrer, skådisar, regissörer och teman, försöka sniffa vad som ligger i luften, hitta det intressanta, skjuta kanske lite på måfå och beroende på sittmuskler och sömnbehov ser man 3 – 5 filmer per dag.

Vilket gjorde att jag i år såg väldigt få av de prisbelönta bidragen, trots att jag sammanlagt har sett ungefär 30 filmer (någonstans förlorar man räkningen).

De allra flesta jag har sett var väldigt bra filmer, så i det avseendet var valet inte bortkastat.

Jag är också, i likhet med många andra, rätt förvånad över att t.ex. “Transit” av Christian Petzold med Franz Rogowski och Paula Beer helt saknas i prislistan, trodde också att Wes Andersons finurliga och kloka animation ”Isle of Dogs” snarare skulle få ett pris för bästa manus än för regi och att norska “Utöya – Juli 22” skulle ha placerat sig bättre än bara ett omnämnande av den ekumeniska juryn, en av de många oberoende juryerna .

Ibland känns mediernas fokusering på tävlingsserien litet irriterande. Berlinales övriga sektioner, Panorama, Forum, Forum Expanded, TV-serier och Retrospektive (i år med rubriken Weimarer Kino), innehåller hur mycket intressant som helst som helst.

Jag hittade två mycket sevärda filmer i Panorama; den ungerska “Genezis” och den georgiska “Horizont”, den förra med fint ihopsatt intrig på konceptet tre-personer-vars-öden-tangerar-varandra-men-som-aldrig-träffas och den andra ett väldigt fint fotat relationsdrama.

(I fjol missade jag t.ex. “Call me by your name” som gick i Panorama.)

Men årets Guldbjörn avspeglar också Berlinales litet trotsiga profil; man går inte med strömmen utan väljer att lyfta upp en liten förtjänstfull film, som annars inte skulle nå ut till stor publik utanför festivalkretsarna.

Många av filmerna delade både kritik och publik. I dag läser jag att den svenska filmen “Toppen av ingenting” får plats både som “Top” och “Flop” när de tyska recensenterna presenterar sina åsikter.

Den svenska groteskhumorn förbryllade och en amerikansk kritiker undrade om filmen tagits med i Berlinale som en provokation.

Kanske var han närmare sanningen än han själv trodde.

Filmen om den bedagade partyprinsessan som har sex i närbild blev Berlinales veritabla “snackis”!

T o m festivaldirektör Dieter Kosslick nämnde den på den stora avslutningsgalan i går kväll.

Den 68-åriga kvinnan äcklade, skrämde och – tjusade!

Något pris blev det inte för svenska regissörsduon Månsson&Petersén men kanske huvudsaken är att det snackas – inte vad som sägs?