Berlinbloggen

Opinionssiffror är inte att förakta och i dagens situation är det säkrast att inte nonchalera dem.

Enligt public service tv-kanalen ZDF:s “Politbarometer” har kristdemokratiska CDU tillsammans med koalitionspartnern SPD hamnat “i källaren”; för att ta till ett tyskt uttryck.

I dag har CDU och SPD tillsammans inte längre majoritet. Om det vore val idag skulle CDU få bara 28% och SPD endast 17% av rösterna, för bägge partier de lägsta opinionssiffrorna någonsin.

Däremot skulle rösterna för högerpopulistiska AfD stiga till 16%, de Gröna till 17% och Die Linke, vänsterpartiet till 10%.

Siffrorna är en reaktion på regeringens schabblande i fallet med underrättelsechefen Hans-Georg Maaßens uttalanden om att videon från nazidemontrationerna “kanske var en förfalskning”. Droppen som fick den berömda bägaren att rinna över kom i tisdags. Då fällde CDU:s riksdagsgrupp  Angela Merkels långvarige förtrogna, Volker Kauder och röstade in sin egen kandidat, den hittills rätt okände Ralph Brinkhaus.

Rapporterna om kanslerns politiska död är förvisso överdrivna, precis som uttrycket som i tiden tillskrevs Mark Twain också lär ha varit.

Men Angela Merkel hade svårt att samla sig efter det överraskande resultatet och medgav att hon lidit ett nederlag.

• Så här kan det gå i en demokrati, sade kanslern, ibland blir det nederlag. Och det är ingenting att försköna.

Det här var mycket för att komma från Angela Merkel. Tidigare mästare på att formulera om bakslag till segrar.

Kauder har varit ordförande i 13 år och aldrig tidigare ens haft någon motkandidat. Kritikerna har viskat om att duon Merkel-Kauder skött riksdagsgruppen som om den varit en underavdelning till kanslerämbetet i stället för en partifraktion i riksdagen.

En liten vink om att allt inte kan gå som på räls i all oändlighet gavs redan i samma omröstning för ett år sedan, efter det katastrofalt dåliga resultatet i Förbundsdagsvalet. Då fick Volker Kauder fick bara 77% av rösterna. Tidigare år hade hans resultat alltid börjat med siffran nio.

Men varken Merkel eller Kauder tycks då ha noterat denna varningssignal. Precis som kristdemokraterna efter valet tycktes överraskade över att var femte röst i de fd. östtyska delrepublikerna Sachsen och Thüringen gick till ytterhögerpartiet AfD. 

Trots att regeringspartierna varje år får en rapport om hur stora löneskillnaderna mellan öst- och väststaterna fortfarande är, hur mycket högre arbetslösheten i öst och att över 80% av den tyska industrin fortfarande, efter snart 30 år efter den tyska återföreningen, etablerar sin koncerner i västra Tyskland.

Den nye fraktionsledaren Ralph Brinkhaus har i alla intervjuer den här veckan försäkrat att riksdagsgruppen stöder sin kansler och hennes regering i alla frågor. Att de förändringar han är ute efter närmast är “tekniska”. Men i.o.m. att han också vill ha “mera dialog och diskussioner och efterlyser “en öppnare och modernare stil” står det klart att riksdagsgruppen också efterlyser djupare förändringar.

Brinkhaus vill tala med alla grupperingar, också med AfD och här ligger den verkliga förändringen. Inte längre isolera som Merkel, som har konsekvent ignorerat högerpopulisterna.

Så vad kan förbundskanslern göra i ett klimat, där man nu säger öppet det man tidigare bara viskade om i kuloarerna: Merkel-eran har kommit till tids ände…

ZDF-chefen Peter Frey säger rakt på sak att om “man har förlorat förtroendet i sin egen riksdagsgrupp har man förlorat makten”.

Kaj-Rudolph Korte, en av Tysklands främsta politologer, säger att Merkel visar samma symptom på “brist på realitetsorientering” som ofta drabba ledare, som suttit för länge vid makten”.

Men också flera CDU-politiker säger att Merkel nu måste klargöra vem hon skulle vilja se som som CDU:s framtida kanslerskandidat. 

Ännu kan Angela Merkel själv avgöra hur och när hon vill lämna partiledarskapet och samtidigt rekommendera  någon till sin efterföljare, säger partikamraten Armin Schuster.

Senast på CDU:s partidag i Hamburg i december väntar vi på ett klargörande av förbundskanslern, avslutar Schuster.