Berlinbloggen

Friedrich Merz presenterade sig själv som kandidat till ordförandeposten i CDU för en dryg vecka sedan.

En angelägen presskonferens eftersom Merz har varit borta från den tyska politiken och offentligheten nästan tio år.

Vi äldre journalister kommer närmast ihåg honom som en av Angela Merkels självutnämnda “kronprinsar”, dem som hon oskadliggjorde en efter en. 

Friedrich Merz, Roland Koch, Christian Wulff. CDU:s inre cirkel, yngre katolska män från västra Tyskland, “Bonn-republiken”, som gjorde sitt bästa för att frysa ut den protestantiska prästdottern från DDR, som förbundskansler Helmut Kohl (av för  dem oförklarliga skäl) gjorde till kvinno- och ungdomsminister i den  f  första samtyska regeringen 1991.

Christian Wulff är den enda man kommer bra ihåg. Honom placerade Merkel sedermera på Förbundspresidentposten, där han själv gjorde bort sig. Oklara fastighetsaffärer och en ny, dyr hustru med “ett förflutet”.

Friedrich Merz minns vi som en konservativ marknadsliberal, en stridbar och ettrig riksdagsgruppordförande i början av 2000-talet.

Presskonferensen inledde Merz dock med en osanning. Han sade att han ombads att ställa upp i ordförandekampen samma dag som Merkel meddelade att hon inte längre står till förfogande och att han funderade ett dygn.

I själva verket hade Merz blivit ombedd flera månader tidigare av en grupp inlytelserika CDU-politiker, som hade börjat sondera möjligheterna för Merkels avgång.

Ledaren för gruppen är inte oväntat CDU:s “gudfader”, veteranpolitikern Wolfgang Schäuble. Schäuble. Schäuble uttalade offentligt att ”Merkel inte längre är den obestridda ledaren”. I takt med att CDU:s opinionssiffror sjönk, desto mer kritiska blev kommentarerna från parlamentets talman. Flyktingpolitiken kallade han ”en lavin”.

Med den uppbackningen är det högst sannolikt att Merz vinner omröstningen och utses till ordförande vid CDU:s partikongress i december. 

Man kan bara föreställa sig hur ljuv den segern skulle kännas för Friedrich Merz. Som flera gånger förödmjukades och petades åt sidan av en partisekreterare/partiordförande/förbundskansler, som överraskande “kommit in bakvägen” och som han konsekvent omnämnde som “den där kvinnan från Östtyskland.”

Han vidhöll också att “det var en olycka att hon någonsin blev vald”.

Det var det säkert, åtminstone för Merz själv. Han hade nämligen själv räknat med att bli partiordförande efter Kohls efterträdare Wolfgang Schäuble. De unga arga CDU:männen såg sig själva som Kohls “barnbarn”. Merkel ansåg de vara “en beklaglig parentes”. 

Men parentesen hade kommit för att stanna. 1999 satte hon allt på ett kort och krävde “räfst och rättegång” inom partiet med ett offentligt brev i FAZ, Frankfurter Allgemenine Zeitung, efter åratal av oklart och odeklarerat partistöd som både Kohl och Schäuble gjort sig skyldiga till.

Det var ett vågspel, som lyckades. Både hedersordföranden Kohl och partiordföranden Schäuble måste lämna sina poster. Partifältet såg i Angela Merkel partiets räddare och valdes till CDU:s ordförande 2000, den första kvinnliga partiordföranden i Förbundsrepublikens historia. Kohl förlät henne aldrig och Schäuble drämde hon ordentligt till flera år senare när hans dröm om Förbundspresidentposten gick i kras. Merkel bestämde sig för FDP:s kandidat Horst Köhler. 

Merz tvingade hon bort från gruppordförandeposten redan 2002 för att inta den själv och han fick nöja sig med att fortsätta som hennes viceordförande. 2009 kandiderade Merz inte längre till Förbundsdagen utan försvann ut i finansvärlden. Där har affärsjuristen Friedrich Merz förtjänat miljoner, håller sig med eget flygplan och är i dag ett anlitat styrelseproffs.

Men politiken drar och efter aderton år kan Merz äntligen få sin revansch. 

Också Schäuble får “upprättelse” efter alla år han varit tvungen att tjäna som Merkels minister i olika regeringar.

Som CDU:s ordförande vill Friedrich Merz skrota Merkels mittenpolitik och föra partiet högerut, “där det hör hemma.”

Blir Merz vald, kan det blir ohållbart för Angela Merkel att fortsätta som förbundskansler ytterligare två år, regeringsperioden ut.

Tillsvidare försäkrar Merz att han inte har några problem med den saken.

Få se.

I följande blogginlägg presenterar jag de bägge andra orförandekandidaterna, CDU:s partisekreterare Annegret Kramp-Karrenbauer och hälsovårdsminister Jens Spahn.

(foto Michael Lucan)