Berlinbloggen

En sak som alla “vet” om Berlin är att allt är så billigt här…

 Att bo, att äta, gå ut på krog, barer och kaféer. Vi som bor i Tyskland får också nya glasögon vartannat år och tandvården kostar ingenting. Dessutom betalar vi just ingen skatt och bor på hutlöst små hyror eller köper ägobostäder till oanständigtsa låga priser. 

Ack ja. Myten om Berlin är seg. Dels för att människor vill tro på dem, dels stämde en del ännu för ett tiotal år sedan. Främst bostäderna, käket och drinkarna. Om man hade en finländsk lön eller ett stipendium levde man mycket bra i Berlin. Inte konstigt att kreativa människor strömmade in. Kulturen blomstrade, nya idéer, nya visioner, turismen födde nya jobb och höll priserna nere för alla.

Berlin var inte pretentiöst eller snobbigt, snarare litet sjabbigt, det blev “brändet”, men miljön var genuin och det som föddes äkta.

Dessutom hade alla – eller de flesta av oss – kul.

Under den här tiden gav en bodelning mig litet extra pengar. Inte helt smärtfritt,  fyrk läker inga sår men är bra plåster. Jag reste runt, till Paris och New York och konstbiennalen i Venedig. Men insåg snart att lösa pengar snabbt tar slut, om de inte investeras, t.ex. sätts i sten. Flera av mina mera välbeställda landsmän hade köpt sk. Zweitwohnungen. Genom att hyra ut fick de en nätt tilläggsinkomst. Som de också skattade för. Att vi “just inte betalar någon skatt” i Berlin hör till mytens fantasifullaste sida. Inte ens den slarvigaste konstnär vågade riskera att  hamna i tänderna på det nitiska Finanzamt. 

Jag fastnade för en liten ett-rum-o-kök. Inget tjusigt Altbau, ingen takhöjd att tala om, inga stuckaturer, utan en studio som likaväl kunde ha legat i Hertonäs (en av de första förorterna i Helsingfors). I ett sextiotalshus, kanske t.o.m. byggt av de finländska byggfirmor som byggde upp halva Berlin efter kriget.  

Jag minns att jag sa åt kompisen som var med att tja, en helt saklig lya men jag hoppas att jag aldrig själv måste bo här.

Ägaren visade sig vara en butter irländare som inte kunde tyska. Hans “bror” som tolkade var desto munvigare. Han ägde flera små lägenheter i Berlin och kunde sälja mig en “om jag vill utöka verksamheten.” Jag förstod inte vad han menade utan skrattade och sa att en Zweitwohnung räcker för mig.

Först när jag tittade närmare på lösöret som låg kvar blev jag misstänksam. Visserligen hade jag lagt märke till förhängena i glansig röd nylonsammet och reagerat på en röd karaff och röda plastglas – men satt dem på den pråliga tyska smakens konto. Men när toalocket också var rött anade jag oråd.

Min nya lägenhet hade varit en bordell. En kvarglömd bunt porrtidningar var det sista beviset. 

Till saken hör att bordellverksamhet är laglig i Tyskland.

Till saken hör också att jag motsätter mig prostitution. Absolut och alltid. Ingen människa ska behöva sälja sig. 

Den legaliserade prostitutionen är farlig. Traffickingen ökar. Ingen kontroll. Polisen har inga befogenheter att gå in på lagliga bordeller även om de misstänker brott. Flickorna från Östeuropa är skyddslösa.

I dag bor jag naturligtvis i den f.d. bordellen.

Det röda toalocket hamnade i soptunnan.

Följande dag var det borta.