Irma Swahn rapporterar från Tyskland

Okategoriserade

Thüringen är inte bara skog och korv…

10 feb , 2020, 16.11 irmaswahn

 

Thüringen är ett litet land men dess symbolvärde är desto större. Nåja, litet och litet – 2,2 miljoner invånare…

Men att det delvis radikala högernationalistiska partiet Alternative für Deutschland (AfD) just här  försöker påverka det det parlamentariska beslutsfattandet är ingen tillfällighet. 

Krist- och fridemokraterna i CDU och FDP, (bägge vill numera gärna betecknas som borgerliga mittenpartier) bröt ett politiskt tabu i Thüringer Landtag i veckan när man gick med på att välja en ny regeringschef med stöd av ytterhögerns röster.

Det både smakar och luktar 1930-tal. Sind wir wieder da, är vi där igen, frågar sig en förbittrad kommentator. 

Upprördheten känns i alla politiska läger. Att neka allt samarbete med de delvis extrema högerpopulisterna har varit ett tyst samförstånd över partigränserna. Efter veckoslutets krismöte i Kanzleramt finns det svart på vitt och därmed också förbundskanslerns dom, unverziehlich, oförlåtligt. 

Att det här är synnerligen känsligt i Tyskland är självklart. Men eftersom Tredje Riket och Förintelsen är en så betydelsefull del i Europas historia känns det litet konstigt att diskussionen inom Samlingspartiet om ett regeringssamarbete med Sannfinländarna förs så lugnt, så pragmatiskt, inför öppen ridå. Och inga reaktioner… Har inte Petteri Orpo och Wille Rydman läst historia i skolan? Nu får man i varje fall hoppas att de följer med händelserna i Tyskland…

AfD framgångsrikt…

I höstas gick AfD gick segrande genom alla tre delstatsval i Brandenburg, Sachsen och Thüringen. I synnerhet i Thüringen där ytterhögerns röster mera än fördubblades, från 10,6% till 23,4%. Samtidigt förändrades de politiska styrkeförhållandena drastiskt.

Thüringen hade länge varit den enda förbundsland med en regeringschef från vänsterpartiet die Linke men nu förlorade den sittande röd-röd-gröna regeringen sin majoritet. Främst för att socialdemokraterna och de Gröna sackade. 

Die Linke förblev fortfarande största parti, vilket bäst förklaras med regeringschefens, Bodo Ramelows person. Ramelow är förvisso en vänsterman, uppvuxen i Niedersachsen som flyttade till Thüringen 1990, strax efter Tysklands återförening. Ramelow ville vara med och bygga upp en fungerande fackföreningsrörelse i det nya förbundslandet. Det östtyska SED, Sozialistische Einheitspartei Deutschlands, hade redan inlett en liknande process som många andra östblocksländer, ett avlägsnande från den kommunistiska dogman till moderna parlamentariska vänsterpartier, till dagens Die Linke. Prästsonen Ramelow är också något så ovanligt som en troende socialist och känd för sitt stora sociala engagemang. Han är populär långt över partigränserna och vid den senaste opinionssundersökningen ville 71% av Thüringarna att hans regering fortsätter. 

Här kommer dock historien igen emot. Die Linke är kristdemokraternas huvudmotståndare och politiska ärkefiende. Att CDU skulle stöda en vänsterregering i ett förbundsland är uteslutet.

Det höll Annegret Kramp-Karrenbauer hårt fast vid. Partiordföranden krävde envist nyval i en situation där det inte skulle ha ändrat på någonting. Hon fordrade att partiet ovillkorligen tar avstånd från ytterhögern men kunde inte förmå sig att rucka på inställningen till vänstern. AKK drog konsekvenserna av sin övertygelse och meddelade om sin avgång. 

Nu återstår att se om inte den nya situationen efter misstaget att flirta med extremhögern i Erfurt kan ändra på den orubbliga och förlegade inställningen till “kommunismen”? Både hos CDU och FDP?

Som Mitteldeutscher Rundfunks, MDR:s kommentator, Kerstin Palzer framställer det: – Om man bygger brandmurar både till vänster och höger, har man inget politiskt mittfält kvar. Valet mellan Die Linke och AfD är inte något val mellan pest och kolera. Ramelow är ingen kommunist men Höcke är en fascist. 

Men tillbaka till historien

Det är alltså i det forna DDR högernationalismen har sin bästa grogrund. Att partiet litet oväntat tog sig in Förbundsdagen 2017 var främst tack vare rösterna i “öst”. På förbundsnivå har AfD ett understöd på 12,4% och det har inte nämnvärt förändras på senare år. 

Som den minsta och kanske mest eftersatta fd östtyska delstaten, är det i Thüringen som AfD har störst inflytande, kammar hem flest röster och där de etablerade partierna känner sig mest hotade av ytterhögerns politiska frammarsch.

Arbetslöshetssiffrorna och avfolkningsstatistiken korrelerar med väljarnas röstningsbeteende. Hör man till “det glömda folket”, känner sig som en “andra klassens medborgare” och saknar både arbete och framtidshopp är det lätt att hoppa på extremhögerns tåg. 

Att de parlamentariska taskspelarkonsterna i veckan förde tankarna till de oroliga åren 1926 – 1930 har sin goda förklaring. Thüringen var ett modelldistrikt, Thüringer Mustergau, för den spirande nationalsocialistiska rörelsen. Gamla fotografier visar Hitler och andra kommande nazihöjdare delta i demonstrationståg i huvudstaden Erfurt så tidigt som 1926. Efter lantdagsvalet 1930 bildades – med hjälp av det konservativa Wirtschaftspartei – den första tyska delstatsregeringen där nationalsocialister ingick.  

Den kände nationalsocialisten och antisemiten Wilhelm Frick utsågs till inrikesminister vilket – med fog – oroade områdets judiska befolkning.

Regeringen satte genast igång med centraliseringar inom förvaltningen och omformade bl a polisväsendet. Socialdemokratiska tjänstemän fick gå och lärare med vänstersympatier avskedades. När Hitlers parti NSDAP vann stort 1932, hade Thüringen färdigt en lydig poliskår.

Frick blev också inrikesminister i Hitlerregeringen. Han dömdes och avrättades i Nürnberg 1946.

AfD:s öppet nynazistiska falang Der Flügel, verkar med partiledningens stöd i Thüringen. Ledare är den minst sagt kontroversielle Björn Höcke, sannolikt hjärnan bakom “kuppförsöket” lantdagen i onsdags. 

Bilden på den “nyvalde regeringschefen” Thomas Kemmerich som gratuleras av en strålande glad Höcke prydde paraden på nästan samtliga tyska tidningar i torsdags.  

Den nya ytterhögernationalismen utvecklas i Thüringen…

Extremhögern har mått väl i Thüringen efter die Wende, den tyska återföreningen 1990. Här har nynazisterna ostört fått marschera med alla gamla kännetecken, egentligen i lag förbjudna, knivar, hakkorsfanor och hitlerhälsningar. Det var också i Thüringen som den s.k. NSU-trion uppstod och kunde verka i åratal med otaliga bankrån, sprängattentat och tio mord på främst turkiska invandrare. 

Också andra der Der Flügel-närstående grupper, t.ex Patriotische Front, Freie Kameradschaften (som sägs organisera paramilitära träningsläger), Der Kyffhäuser Kreis och “Combat 18”, (som förbjöds tidigare i år) är aktiva i Thüringen, “högerextremismens högborg” kallad. Alla AfD:s toppkandidater i Brandenburg, Sachsen och Thüringen, Andreas Kalbitz, Jörg Urban och Björn Höcke är uttalade hårda linjens gossar. Enligt tyska Focus planerar den radikala ytterhögern “ingenting mindre än en revolution – de är antiborgerliga, radikala och kompromisslösa. Partiet är för dem bara ett redskap.”

Att AfD:s radikalaste falanger har valt just Thüringen som sin Standort är inte heller något som bara råkat sig – trots att AfD består av olika ytterhögerrörelser är den ingen lös sammanslagning, den “folkliga” karaktären är noggrannt uttänkt och AfD är välorganiserat både lokalt och regionalt.

Enligt gammal preussisk tradition skulle någon kanske säga.

Enligt extremhögerns internationella strategier låter troligare.

Kontakterna till Kameradschaften runtom i Europa är vänskapliga och täta. 

Tyska författningsdomstolen har Der Flügel under bevakning. Samtidigt är också “moderpartiets” kontakter till Ryssland under luppen, likaså AfD:s oredovisade partistöd och misstankar om “tvättade pengar” från Schweiz.  

Flera finska kolumnister, t.ex Yrjö Rautio och Sakari Timonen har  skrivit om extremhögerns avsikter. Saska Saarikoski konstaterade i söndags att skillnaden mellan Timo Soinis sannfinländare och det parti som leds av Jussi Halla-aho är stor. – Sannfinländarna är inte längre är något inhemskt populistparti utan en del av den radikala globala nationalistiska rörelse som breder ut sig i världen. Och bör analyseras ur den synvinkeln, enligt Saarikoski.

Och gärna också ses i sitt historiska perspektiv. 

Kan man bara tillägga.

Kommenteringen är stängd.