Irma Swahn rapporterar från Tyskland

Okategoriserade

En ”ny” Berlinale – nytt årtionde, ny ledning och nya filmer med nya frågor…

23 feb , 2020, 23.58 irmaswahn

 

Ja, så har den då sparkat i gång, Berlinale – Europas näststörsta filmfestival som nu också firar sin 70 årsdag. Berlinale är utan tvivel den mest samhällsmedvetna, politiska och ställningstagande internationella filmgranskningen med mottot att samhället bäst avspeglas i konsten. Skall även förstås umgekehrt

Till det här med ett uttalat  m o t t o  skall jag ännu återkomma

Just nu skakas det tyska samhället av den stora – och för Tyskland särdeles känsliga frågan: hur förhålla sig till den växande nationalistiska extremhögern?

Två dagar innan Berlinale inleddes sköts 11 människor (de flesta med invandrarbakgrund) i den lilla staden Hanauf, en halvtimmes bilväg sydväst från Frankfurt. Gärningsmannen publicerade en nazistisk video, gick hem, sköt sin mor och sig själv. Tyskland tystnade. Det går ett spår av blod över hela vårt land, sade inrikesminister Horst Seehofer.

Politikernas anföranden på Berlinales öppningsgala brukar man litet gäspa sig igenom – men i år fick kulturstatsminister Monica Grütters avslutande ord stående ovationer: Ett politiskt samarbete med dessa rasistiska och extremnationalistiska krafter är helt uteslutet!

Det genomgående mottot för den 70 år gamla festivalen har alltid varit frihet, öppenhet och mänsklighet och i år kändes det verkligen angeläget. Efter ovationerna följde en tyst minut för offren i Hanauf i Berlinale Palast grandiosa sal med 1600 inbjudna gäster.

Vi vanliga dödliga ser evenemanget på 3Sat, den utmärkta sammelkanalen för Tyskland, Schweiz och Österrike varvat med intervjuer av filmkritiker, kommentatorer och mediapersoner på området.

Eller som ackrediterade journalister i livestream på Berlinales egna sajter. 

Det är mycket som är annorlunda i år. “Mr Berlinale”, Berlinales chef, Dieter Kosslick med sin kännspaka hatt och röda halsduk har gått i pension, efterträdare är en holländsk/tysk-italiensk duo, Mariette Rissenbeek och Carlo Chatrian. 

Redan i programmet ser man nya satsningar, filmerna är några färre i år och har indelats i nya kategorier, t.ex under rubriken “Encounters” skall vi se film från det nya årtiondet, filmer som både ger och kräver mest av åskådaren, säger den konstnärlige ledaren Carlo Chatrian. 

Öppningsfilmen var My Salinger Year av Philipp Falardeau med unga löftet Margaret Qually och etablerade Sigourney Weaver i huvudrollerna. Qually spelar Joanna som anställs för att sortera och besvara den tillbakadragne skriftställaren J.D.Salingers fanpost och beundrarbrev. Hon har tagit jobbet för att få in en tå i litteraturvärlden och vill själv skriva. Häxan i sagan är Weaver, litteraturagenten ut i de röda nagelspetsarna på den äldsta litteraturagententuren i New York, då när det begav sig. 

Falardeaus film finns i den nya avdelningen Berlinale Special, som tidigare hette “Utom konkurrens”.  

Men det största intresset drar naturligtvis de filmer till sig som tävlar om de åtrådda björnarna i guld, silver eller glas. 

Det är mindre “Hollywood” i år och många tyska filmer, så många att Chatrian på den inledande presskonferensen fick frågan om “Berlin” kanske var temat den här gången.

Jella Haase

Döblin-klassikern “Berlin Alexanderplats” är med i år – men i helt ny tappning. Franz heter Francis och är en flykting från Ghana. Francis försöker klara sig i Berlins halvvärld ur ett underläge precis som Biberkopf, men med andra förtecken. Burhan Qurhani har regisserat och Welket Bungué och Jella Haase har huvudrollerna som Franz/Francis och Mieze.

Welket Bungué

Qurhani är ingen nykomling i Berlinale. Hans examensfilm från filmhögskolan i Ludwigsburg ,“Shahada” tävlade redan 2010 och hans nästa film “Wir sind jung. Wir sind stark” visades 2015. 

Till Berlin Alexanderplatz 2.0 vill jag ännu återkomma. Nu på premiärkvällen får det räcka med att säga: stark, välgjord, höll hela vägen ut, under tre timmar inte en död punkt.

Kanske är det ändå Undine av Christian Petzold (premiär i går) som är den “stora” tyska filmen i år. Der Hoffnungsträger, som tyskarna uttrycker det.

Och med stora skådisar som Paula Beer och Franz Rogowski kan man verkligen hoppas på mycket. “De lever i en värld, där kapitalismen har förstört alla drömmar, all magi. Känslan att ha reducerats till varor, ting som man kan bli av med genom att returnera till Amazon…”

Men Undine är också en myt, en vattennymf. I filmen exploderar akvarier – mera ska jag inte avslöja och mera vet jag inte. Ingen vill spoila… 

En tävlingsfilm “La sel des larmes” (The salt of tears) har jag själv sett. Av Philippe Garrel, fransk/schweizisk co-produktion. I Berlintidningen Tagsspiegel ger den filmkritiker Katja Nikodemus den två vita bollar. De betyder “sehr schlecht”, urdålig alltså. Håller helt med. Satt där och förundrade mig över att filmen överhuvudtaget klarat sig in i Wettbewerb, Björntävlingen.

Till slut; filmfestivalen har inget uttalat motto eller tema i år… “Ni får själva lista ut vad det eventuella temat är, eller varför inte bilda er ett eget”, sade Carlo Chatrian. “Det viktigaste med film är inte att hitta ett svar utan att ställa frågor…”

Kommenteringen är stängd.