Berlinbloggen

… är synnerligen populärt igen dessa dagar. Turisterna strömmar in och den kommande årsdagen närmar sig – 25 år sedan Muren föll med dunder och brak den nionde november 1989…

En hel stat bara rasar ihop – trots demonstrationer och oroligheter sker allt ändå så plötsligt…

Vi berlinbor brukar hålla oss undan platser som den forna gränsövergången Checkpoint Charlie mellan Öst- och Västberlin och likaså undvika Brandenburger Tor, för att inte hamna i fötterna på turistmassorna medan vi litet överseende ler åt deras nöjen..

Men häromdagen tog jag mig till CC, i dag Friedrichsstrasses trafikplugg nr ett,  för att kolla ur det ser ut så här inför den stora årsdagen och jag rycktes med av besökarnas iver och skämdes litet för min snobbiga inställning… För visst ÄR det här ett historiskt ställe och visst är det kul att människor kommer från när och fjärran för att själva uppleva att det inte alltid har varit självklart att röra sig fritt i Europa.

Låt vara att själva övergångsstället inte låg precis där CC-showen pågår i dag och det har blivit litet nöjespark med det där att fota sig tillsammans med skådespelare utklädda till gränsvakter … I synnerhet när “den amerikanska gränssoldaten” börjar skramla med sparbössan…

Nå, kanske staden Berlin snart har råd att reparera hålen i asfalten eller våra läckande vattenledningar, tänker jag förlåtande…

Och turisterna har roligt – utom de gallskrikande ungar som föräldrarna bara smäller i gränsvaktens famn  – vad gör man inte för bilden hem till mormor i Wisconsin!

Snobben i mig får ändå en törn till när jag tar mig in i en enorm svart cylinderformad byggnad, där jag konfronteras med den iransk-österrikiska arkitekten/konstnären Yadegar Asisis storslagna panorama över Berlinmuren – och är tillbaka i-tiden-då-det-begav-sig…

Ljusen spelar över skådespelet, det rör sig i 360°, det är naturligtvis kväll eller natt och ljudeffekterna är, så vitt jag kan bedöma, till en del autentiska. Den som har hört DDR-chefen Walter Ulbrichts dåtida hånfulla yttrande, att “nej, vem skulle nu bygga en mur” bara några månader innan den slogs upp över en natt, glömmer det inte. Nu hör vi Ulbricht och andra kända röster från den tiden, mot stadens brus och förstärkta med litet eko och djup – det är dystopiskt men – skrämmande effektfullt. Och intrycket inte så kitschigt som jag hade väntat mig. Snarare modernt – som nånsorts nutida fantasy. Men – vi vet att det här var på riktigt…

Om man ännu vill ha litet mera murhistoria kan man besöka the Black Box som det gamla “Museum am Checkpoint Charlie” har riggat upp strax intill, med mera foton och kartor och man kan ännu köpa ´certifierade` bitar av muren – hmm, troligen har man tänjt lite på begreppet “mur” – annars skulle nog bitarna ute i handeln räcka till att bygga upp åtminstone ett par murar till. Men det finns väl ännu allehanda befästningar och betongfundament kring mureländet att ta av…