Berlinbloggen

Jag skäms för vår europeiska union. För dess svaga ledarskap. Jag skäms för ett Europa, som inte förmår bryta sin förlamning när människor dör framför våra ögon. Som ingår en pakt  med Turkiet – den opålitligaste partner man kan tänka sig – en överenskommelse som strider inte bara mot internationella och europeiska konventioner utan kränker våra humana grundvärderingar. Som fråntar flyktingarna deras människovärde. Som förvandlar dem till bytesvaror. Som skyfflar över Europas problem på andra. Som finländare skäms jag också för våra egna ledare för deras feghet, okunskap, opportunism och egoism. Som inte säger ifrån när rasism och fascism sticker upp sina fula trynen. Som för sina egna politiska syften bara så där i förbifarten låter vårt land omärkligt glida in i en ny skrämmande verklighet.

Till en absurd värld där man kan tänja på regler och bestämmelser och där sanningen fördunklas. Det eldas under rädslor och känslor av osäkerhet. Flyktingarna görs till syndabockar. Att förfölja dem och våldföra sig på dem ses mellan fingrarna i allt flera syd- och östeuropeiska länder

Jag skäms men rubriken har jag lånat av den tyska gröna europaparlamentarikern Ska Keller. – Jag skäms för Europa, sade Keller i Europaparlamentet häromdagen och undrade om de 28 europeiska statscheferna sover gott om natten.

Ska Keller kom just tillbaka från Eidomeni – det ökända lägret vid den grekiska gränsen mot Makedonien.

Hon var helt chockad av smutsen, bristen på duschar och toaletter, bristen på mat och rent vatten, bristen på allt.

Flyktinglägren i uländerna fungerar bättre än det här hemska stället, sade Keller och fordrade att Tyskland omedelbart tar emot de ca 12000 mänskor som sover i gyttjan vid gränsen. Också de nya läger som byggs är undermåliga, enligt Keller.

– Vi har tomma flyktingboenden i Tyskland, säger Ska Keller, där har flyktingarna åtminstone tak över huvudet. Det här är bara totalt hänsynlöst.

Keller är uppbragd över överenskommelsen med Turkiet. Redan de första dagarna var alla dess brister fullt synbara.

Flyktingmottagningarna har blivit interneringsläger. Flyktingarna sätts bakom lås och bom för att skickas tillbaka till Turkiet. För varje “returnerad vara” skall en syrisk flykting få komma till Europa.

Ingen tycks riktigt ha koll på hur det här skall fungera i praktiken. Vår egen statsminister har visserligen “utmärkt sig” med att rita upp ett schema på hur det kunde gå till.

I Finland vet vi ju att statsministern gillar att rita upp schabloner för det ena och det andra. Allt är “företag”.

Men har vi goda skäl att anta att det här inte fungerar enligt någon som helst modell.

Internationella hjälporganisationer har börjat dra sig ur lägren. Också Läkare utan gränser säger att systemet är omänskligt.

– Vi vill inte att våra hjälpinsatser utnyttjas i samband med massavvisningar och vi vägrar bli en del av ett system som inte tar hänsyn till människors humänitära behov och behov av skydd, säger deras talesperson i Grekland.

Man frågar sig naturligtvis hur mycket av sina principer – humanitet, mänskliga rättigheter och rätt till asylprövning – EU är berett att offra för stoppa människor från söka skydd i Europa?

Paradoxen här är att EU mycket enkelt kunde bereda plats för den miljon människor som har kommit – om man kunde förverkliga de beslut om fördelning som redan har fattats och kunde enas om en förnuftig fortsättning.

I stället har förnuftet kastats överbord och resurserna riktats på att bygga murar och träffa absurda överenskommelser, dömda att misslyckas.

Och jag skäms för att jag själv gör så litet.

Jag kunde göra mera. Säga ordentligt ifrån.

Det kunde kanske vi alla.