Berlinbloggen

Hundratusentals människor tar sig som bäst bort från världens oroshärdar. De  söker skydd i Europa undan krig, misär och fattigdom. Vi vet alla hur farlig deras resa är. Tusentals har dukat under och försvunnit.

De har mist sina pengar, sitt människovärde och sina liv. De som beger sig ut på den här resan har ingenting annat kvar att förlora. Utom hoppet, ja.  Så de fortsätter att komma.

Jag är inte religiös. Men när jag ser den största flyktingströmmen sedan andra världskriget till fots vandra genom Europa tvekar jag inte att kalla den folkvandringen biblisk. Biblisk också i den bemärkelsen att vi har kommit till vägs ände. En epok är över. Världen kommer aldrig att bli som förr.

Tänker vi på att vi skördar det som vårt århundrade har sått? Dessa människor flyr de krig och konflikter som utomstående makter – också våra europeiska – har bidragit till.

Hur framtiden kommer att gestalta sig beror på oss – vi som finns här och nu. På hur vi bemöter dem som söker trygghet och ett nytt liv hos oss.

På hur vi tar emot dem. Hur vi delar med oss av självklarheterna i våra egna liv – mat, husrum, trygghet och en framtid.

Och slutar tala om en flyktingkatastrof. Katastrofer är det som dessa människor flyr från. Nu när de nästan nått sitt mål är det bara fråga om god vilja, politik och logistik.

År 2015 går till historien som de många paradoxernas år. Den största är att flyktingarna kommer till ett Europa, som sällan har varit så främlingsfientligt som nu. Ytterhögern, ärkenationalister och rasister har förskansat sig i flera regeringar och starka partier i många europeiska länder. Europas lågkonjunktur har varit en god grogrund. Nu växer dessa krafter sig större, blir högljuddare och farligare i och med att hundratusentals främlingar knackar på vår dörr.

T ex Finland har just nu den sämsta tänkbara politiska beredskapen att reagera förnuftigt och humant.  Vår regering har inte reagerat politiskt överhuvudtaget utan hittills nöjt sig med enstaka privata initiativ. Statsministern hänvisar saken till “folket”. Folket har lystrat men vi får inte lämna det därvid.

Regeringsmakten måste reagera. Vi, folket, måste kräva det.

EU har varit oförlåtligt långsamt. Flyktingar har drunknat i Medelhavet i snart två år och vår union har hittills främst byggt upp hinder för dem att överhuvudtaget ta sig till Europa.

Först när det är fullbordat, (ännu ett bibliskt uttryck), när flyktingar släpar sina ägodelar i knyten och kassar på våra breda asfalterade motorvägar, börjar EU förbereda “kvoter”.

Som den finländska regeringen hittills vägrat att gå med på.

EU visade ett nytt och hårt ansikte under manglingen av Greklandkrisen i somras. Grekerna offrades för att bankerna inte skulle förlora sina profiter och alla, som trott på unionens ädla principer om frihet, folkvilja och demokrati, fick se ett förödmjukat Grekland, som nu ytterligare skall “stramas åt”.

Till yttermera visso föll givetvis regeringen Tsipras med sitt parti Syriza, den första moderata vänsterregering, som någonsin haft makten i Greklands oroliga närhistoria. I januari valdes Syriza med stor majoritet av både borgare och liberaler, alla för att en ny politik skulle ges en chans.

Nu, inför nyvalet i september har det öppet nazistiska och våldsbenägna partiet, Gyllene Gryning, ökat i opinionsmätningarna. I synnerhet ungdomen ämnar nu rösta på ytterhögern.

Den sista paradoxen är att det EU, som Grekland 1981 anslöt sig till, för att som fullvärdig medlem i det europeiska samfundet undkomma det amerikanska inflytandet i landet som tillsammans med den grekiska ytterhögern bl a ledde till en militärdiktatur så sent som på 1970-talet.

Att samma union i år aldrig gav den folkvalda regeringen en chans.  Att Grekland i praktiken lämnas i sticket till just de krafter som grekerna efter militärdiktaturen sökte skydd mot.

Fast 2015 kallas det demokrati.