Berlinbloggen

Det var en gång en gammal gumma som bara hade haft en enda sorg under hela sitt liv.

Nåja, klart att hon också hade haft andra sorger, men den här överskuggade alla andra.

Hon hade aldrig haft en egen julgran.

Gumman (egentligen var hon ingen gumma,  utom i sina yngsta släktingars ögon, men de var ännu så små att de inte riktigt räknades) ja, alltså snarare en äldre dam (som hon själv skymtade i skyltfönstren ibland och snabbt skyndade sig förbi), som älskade julgranar.

Hon hade aldrig haft en egen julgran i ett eget hem.

Varje jul sökte hon upp och tittade på så många julgranar som möjligt och eftersom hon rest så mycket hade hon sett julgranar över hela världen – från San Francisco till Singapore, från Helsingfors till Windhoek och från Paris till Aten.

Ja, hon var vida berest, denna dam. Hon hade levt ett långt och innehållsrikt liv och upplevt en hel del.

Men något viktigt fattades.

En julgran. En enda liten egen julgran.

Vad var väl den enorma julgranen vid Rockefeller Center i New York eller den ståtliga furan i ljusgården i varuhuset KaDeWe i Berlin mot en egen julgran, som man själv fick dekorera, hänga upp silverbollar och guldkottar i…

Eller montera upp små el-ljus som alltid strejkade, sådana som hennes bekanta beklagade sig över – men bakom marrandet kunde man tydligt höra hur nöjda de egentligen var i sin julstress.

För de hade ju sin egen julgran, tänkte damen för sig själv.

Hon hade ingen gran, alltså vad hade hon att komma med? Trots sina resor, trots sina erfarenheter – när blev jul, var hon liksom ingen att räkna med…

Ensam var hon inte, vänner ringde och bjöd in henne, t o m släktingbarnen dök upp och avhämtade sina julklappar.

Men ingen hämtade någonsin någon gran till henne. Eller frågade henne om hon ville ha ha någon..

När hon var barn, ville hennes ensamförsörjande mor inte ha någon gran. Extra besvär, sa mamma. Hon kände sig alltid “utschasad”…  När vår dam gifte sig första gången, tyckte hennes man att det räckte att svärmor hade julgran. Det är ju ändå där som vi firar jul, sa han.

Följande man var ateist och någon jul skulle inte firas. Ändå firade han – med sina “intellektuella” vänner på krogen.

Inte heller den tredje ville ha något “jultjafs”. Som konstnär hade han inte tid med sånt. Vulgärkonsumtion för massorna, sa han.

Damen gav upp. Männen, alltså. Men inte drömmen om en gran. Varje år, just i jultider, var hon än befann sig i världen, köpte hon en julgransprydnad. Vanligtvis en boll. Ibland två. Hon valde ut den vackraste som naturligtvis också var den dyraste. När hon kom hem, packade hon genast ner sina inköp i en låda i källaren. Som det stod Joulu/jul på. Ingen öppnade den.

Med åren blev det en hel del bollar. De flesta i silver. En del i guld. En boll i vit sammet med guldbroderier från en antikaffär i Venedig. I Dresden hittade hon handblåsta glasbollar pudrade med silverstoft.  I San Francisco fyndade hon en silverprydnad som såg ut att varit med länge.

Omtummad och ytan lite avskavd. Säkert hade den älskats mycket, tänkte damen.

Den här julen återvände hon till hemlandet efter många år utomlands. Joulu/jul hade blivit tre och hängt med i alla flytt.

Hjärtat bultade litet när hon gick ner till granförsäljaren runt hörnet. Han hade vackra granar, de vackraste hade tjocka grenar och var från Ekenäs. Försäljaren skötte också om att granen fick en fot, som man kunde fylla på med vatten.

Stunden hade kommit. Hon kånkade upp tre dammiga lådor från källaren. Prydnaderna var vackrare än hon kom ihåg och inte en enda hade gått sönder.

Hon tog den vackraste och hängde den så högt upp hon kunde nå. En solstråle bröt fram och studsade mot silverbollen.

Jag har en julgran, en helt egen gran, tänkte damen och skrattade högt för sig själv medan hon fortsatte att hänga upp prydnad efter prydnad.

På något sätt kändes det som om hon hade dekorerat julgranar hela sitt liv.