Berlinbloggen

Franz Marc: Hästar i landskap

Tyskland har delats i två läger. Vem är mannen som i snart sjuttio år hållit 1400 officiellt försvunna, kända konstverk undangömda i sin våning i München…

Är  han en tjuv? Vad visste han om tavlornas ursprung? Varför har han inte uppgett den otroliga samlingen för myndigheterna? Är han en förslagen bov eller bara en förvirrad åldring? Ju mera uppgifter som kommer i dagen, desto mera komplicerad blir konsthärvan och desto flera nya frågor uppstår…

Ljuger Cornelius Gurlitt? Den lille mannen, snart 90, med det lustiga namnet och den blida uppsynen beskrivs i ”Der Spiegel” som en aningen dement äldre herreman, som levt som en enstöring tillsammans med sina älskade tavlor och som inte alls kan förstå varför hans ”egendom” har beslagtagits…

– Min far räddade tavlorna 1945, när Röda armén närmade sig Dresden”, säger Gurlitt. – Om han inte fört dem i säkerhet, hade ryssarna bränt upp dem…

– Tavlorna har alltid hängt på väggarna hos oss, först i mina föräldrars hem och efter deras död hos mig. De har blivit min familj, det käraste och det enda jag har…

– Har ni aldrig älskat någon levande varelse, herr Gurlitt,  frågar Spiegels reporter. – Nej, aldrig. Människor kan man inte lita på…

Medan Cornelius Gurlitt förundrar sig över mediernas intresse för sin person, (Jag är ju inte Boris Becker?!), ställs hans ”egendom” ut på nätet och i pressen florerar spekulationerna om tavlornas väg till de gurlittska väggarna.

Är det fråga om Raubkunst (vilket betyder konstverk som nazisterna stal när ägarna deporterats till koncentrationslägren), eller Entartete Kunst (vilket närmast kan översättas med ”degenererad” konst, som alltså inte motsvarade de nazistiska idealen) eller konst som fader Hildebrand, konsthandlaren, någorlunda rättmätigt köpt av trängda judiska samlare, eller konstverk, som Hitlers ockupationssoldater rövat från konstmuséerna runt om i Europa och som Hitlers betrodde konstexpert Gurlitt mindre rättmätigt bara behöll i kaoset vid krigsslutet?

Åsikterna går isär och rättsligt blir det knepigt att avgöra vilka tavlor som verkligen är sonen Gurlitts egendom. Principen om återbördande av judisk egendom gäller muséer, inte privatpersoner och fallen är redan preskriberade.

Men varför har Gurlitt hållit sig utanför samhället, utan personnummer, utan sjuk- eller pensionsförsäkring och påstår sig hela sitt liv ha livnärt sig på ”att då och då sälja ett mindre verk eller en teckning för någon tusenlapp”…

Cornelius Gurlitt åkte fast redan 2010 i en rutincheck på ett tåg från Zürich med ”några tusenlappar” för mycket i rockfickan, tillräckligt många för att väcka misstankar.

I Günter Jauchs populära talkshow i söndags blev Spiegelredaktörern Özlem Gezer ganska ensam i sin uppfattning om Gurlitt som ett världsfrånvänt oskyldigt offer, ”som inte förstod att han gjort sig skyldig till något brottsligt”, Jauch hade grävt fram en hel del; bl a har Gurlitt också sålt en tavla av Max Beckmann på en konstauktion i Köln för 720.000 euro, en summa som han dock delade med den ursprungliga ägaren – som auktionskammaren spårat upp.

Konstkännaren och förläggaren Michael Naumann slog fast att Gurlitt inte hela sitt liv varit ”en fragil gammal man”. – Han utan tvekan insett värdet av faderns samling och därför låtit bli att uppge den, sade Naumann.

Michael Naumann, för övrigt kulturstatssekreterare under Gerhard Schröder, vill se affären Gurlitt som ett symptom, i ett större sammanhang.

Fortfarande hänger konstverk med dubiös bakgrund hänger både i muséer och i privata hem runt om i landet.

– Hur många är det ingen som vet, säger Naumann. Och ingen tycks bry sig. Under sin ministertid bad Naumann åklagarämbetet om en utredning.

Han fick aldrig något svar.

Att klargöra vem eller vilka sådan konst tillhör leder in i ett juridiskt träsk,  där tolkning står mot tolkning och där åklagare, jurister och advokater har arbete åratal framöver.

Tillsvidare har Cornelius Gurlitt bara ådragit sig en stämning för skattesmitning i Bajern och får troligtvis tillbaka en del av sin ”egendom”.

Men tillsvidare gapar väggarna i München tomma. Gurlitt får gå till sängs utan att kyssa sina älsklingsverk ”Ryttare vid havsstranden” av den store målaren Max Liebermann, godnatt.