Berlinbloggen

Bokmässan i Frankfurt, med Finland som temaland, öppnar officiellt först i morgon men egentligen har den redan börjat…

Beror på hur man räknar.

I medierna har Finland flitigt figurerat i månader, men ju närmare “Frankfurt” rycker desto synligare blir det lilla “relativt unika” landet i norr. Berlintidningen Tagesspiegels söndagsnummer ägnade fem sidor åt Alvar Aalto, Marimekko, Tarja Halonen och Conan O´Brien, Minna Canth, Jani Toivola och Mannerheim. Dessutom avverkades julgubbens postkontor, bastun och tangon och Kati Outinen berättade att kokböcker är hennes bästa souvenirer.

Inget dumt tvärsnitt, alltså. I kväll håller president Sauli Niinistö öppningsstalet i Finlands paviljong och vad Sofi Oksanen som festtalare kommer att ta upp är inte svårt att föreställa sig.

Också i förhållande till Ryssland är Finlands ställning unik.

Citatet tidigare “ett relativt unikt litet land i norr” är Ulla Lena Lundbergs svar på hur hon ser Finland. Under veckoslutet började nämligen också författarna anlända, t ex till Berlin, Köln och Düsseldorf för att träffa sina kommande tyska läsare, innan de, ett femtiotal författare söker sig till Frankfurt.

Eftersom Frankfurtmässan är enormt stor och främst riktar sig till branschfolk – förläggare, bokagenter, bokhandlare och översättare – blir där inte så mycket tid för de här väldigt populära författarträffarna, där författarna tillsammans med sina tyska översättare berättar om sina böcker.

I går kväll var det finlandsvenskt på Finlands ambassad i Berlin, ett fullsatt auditorium lyssnade på stycken ur “Eis” och “Winterkrieg” och undrade bl a om Ulla Lena Lundberg och Philip Teir aldrig har skrivit något på finska. På frågan om de känner sig som svenska eller finska författare svarade Teir att om de finska författarna hade ett fotbollslag (som de svenska, danska och norska författarna har), så skulle han nog heja på det finska.

Proportionellt ger de finlandssvenska författarna ut flera böcker än de finska – mycket vanligt bland minoriteter, sade Lundberg och lånade en isländsk kollegas förklaring om att en liten folkgrupp måste vara högljudd, annars försvinner den. “Precis som islänningarna är vi cirka 300.00, sa Lundberg, men vi vill se ut som en miljon…”

Själv har jag ofta upplevt att böcker som jag läst på svenska är helt andra böcker på tyska. Det är väl det en god översättning gör, och det är klart att tyskarna som aldrig själva gått runt Tölöviken eller rört sig över isarna i den åländska ytterskärgården, formar sin egen upplevelse.

Jag kommer ihåg att jag själv ofta fnissade när jag läste Vinterkriget, men här gapskrattade publiken när barnens hamster hamnade längst in frysen och åt Katriinas och dottern Evas dialog i bilen på väg till flygfältet.

Philip Teirs briljanta formuleringar gör sig också mycket bra i tysk språkdräkt och en rikssvensk dam i publiken lovordade Ulla Lena Lundbergs vackra språk.

Hon framhöll det som vi ju redan vet, att finlandssvenskarna talar och skriver den vackraste svenskan.

Det har jag också expertord på – av översättaren Paul Berf som bl a översätter Kjell Westö till tyska.

I morgon till Frankfurt – världens största bok – och mediemässa.

Över 450.000 besökare, över 7000 utställare och oräkneliga böcker. Och mitt i allt detta står paviljongen –  scenen där hedersgästen Finland spelar huvudrollen.

Kulisserna är färdiga, förarbetet gjort.

Nu kan föreställningen börja.