Berlinbloggen

Är det verkligen ett ödesval? Hur kan det ”avgöra” någonting när alternativen antingen är dåliga, otydliga eller höljda i dunkel?

När tolkningarna varierar vilt kring vad konsekvenserna av ”ja” eller ”nej” skulle vara?

Den skenbart enkla frågan gäller om grekerna vill fortsätta vara med i euron och därmed fortsätta låta EU bestämma hur landets finanser skall skötas.

Eller om man väljer steget ut i det okända, där stoltheten bevaras men slutstationen eventuellt heter “Grexit”?

I fem år har EU dikterat villkoren för den grekiska ekonomin. Under samma tid har arbetslösheten stigit, lönerna och pensionerna sjunkit, konkurserna ökat och hopplösheten tilltagit.

Den enda som har mått bra är statsskulden – den har vuxit till sig.

Få greker tros vilja svara “ja” på frågan, men vågar man svara “nej”? Man vet visserligen vad man har, men inte vad man får…

Vad skall man välja? Pest eller kolera?

Vem skall greken tro när europeiska ledare samstämmigt säger att ett “nej” också betyder “nej till Europa”, medan den egna regeringen hävdar att nejet innebär att man stannar i euron men på bättre villkor…

Krisen i Grekland har för länge sedan upphört att vara en ekonomisk fråga – nu är det bara fråga om politik och inte riktigt någon snygg sådan…

Författaren Theodor Kallifatides å sin sida säger att det är ett val mellan avgrunden eller stupet.

Avgrunden har grekerna erfarenhet av men vågar man ta klivet utför stupet? In i det okända.

Greken skall svara “ja” eller “nej” på en fråga, som det inte finns några svar på…

*            *           *

– Om man vill vara med i eurofamiljen, gäller det att lyda.

En träffande kommentar om Greklandskrisen…

Är det verkligen det det är fråga om? I vår demokratiska europeiska union?

Skolexemplet var det rödstreckade grekiska reformförslaget, som Financial Times hade fått tag på och som sedan spreds i medierna.

Där fanns knappast nånting som inte skrek UNDERKÄNT med illröda bokstäver.

Förslaget hade dessutom lämnats in alldeles försent. Hela lärarkollegiet hade fått vänta på det. Nu skulle skolans värsting, bråkstaken Alexis, näpsas och sättas på plats.

Men vad gör värstingen?

Nej, han tuttar inte eld på skolan. Men han uppmanar de övriga eleverna till motvärn och den frågan avgörs i dag.

Bråkstaken ger inte upp. Han tror på sin sak.

Men han har helt klart undervärderat sina motståndare.

Och därmed igen gjort sig skyldig till en blunder.

Känn din motståndare. Gör upp din strategi utgående från hens.

Det kanske Alexis gör, nästa gång.

Om det blir en nästa gång.

*                  *                *

De gångna tio dagarna kanske inte skakade världen men ruskade åtminstone ordentligt om Europa och dess institutioner.

Bundsförvanten IMF på andra sidan Atlanten låter sig inte lätt rubbas, men plötsligt medges det därifrån att regeringen Tsipras´ främsta krav, skuldlättnader, är relevant.

Medgivandet kom visserligen först efter att förhandlingarna i Bryssel hade brutit samman.

Där hade man konsekvent nekat till att överhuvudtaget ta upp den frågan…

Tsipras fick ett förslag som man visste att han inte kunde godkänna.

Att de europeiska ledarna önskar Tsipras dit pepparn växer kan man förstå.

Han är obekväm, påstridig och arrogant. Hans finansminister har lyckats förarga alla sina europeiska kolleger. Förtroendekapitalet står på noll i Bryssel.

Uppnosiga vänsterregeringar är inte populära vare sig i Bryssel eller i Berlin.

I synnerhet inte om de ifrågasätter unionens regelverk. Eller öppet deklarerar att de vill förändra EU…

Ser  man en chans att bli av med skolans värsta bråkstake?

Men  – är det förenligt med EU:s demokratiska principer att försöka påverka ett val i ett medlemsland?

En del kritiker talar om en ”tyst coup d´etat” …

Ett “ja” i folkomröstningen för EU, betyder nämligen inte bara “nej” till Tsipras utan sannolikt också adjö….