Berlinbloggen

Vad gör en gammal utrikesreporter en kväll som denna, när tröstlöshetens nyheter lägger sig som en grå dimma över allt annat: den lilla glimten om något slags lättnad för civilbefolkningen i Syrien grusades innan bläcket hann torka på pappret, på säkerhetskonferensen i München sitter en Medvedev och upprepar att vi är inne i ett nytt kallt krig, den ena efter den andra av de europeiska ledarna drar sig in i sitt skrämda skal och hoppas att flyktingarna som bankar på gränsportarna på något sätt bara skall gå upp i rök. Visegradländerna (en gammal beteckning på Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien, som ingen trott skulle återupplivas) hotar med att stänga den s k Balkanrutten och avskärma Europa söderöver och Frankrikes premiärminister förklarar att EU:s näststörsta land ställer sig emot en EU-lösning: ingen kvotering av flyktingar.

Europas moder Angela Merkel står snart helt ensam och enbart hennes famn räcker inte långt…

På mindre än ett år har snaran runt oss dragits åt och alla goda föresatser har försvunnit in i dimman som omger oss. Dimman tycks ha kvävt alla perspektiv, alla riktningar och dimensioner…

Hur liten är människan sist och slutligen och hur fega är inte politikerna, som oroar sig för sina politiska maktpositioner  medan småbarn fryser och hungrar utanför våra dörrar…

Är det medeltiden som sänker sig över ett Europa, som stänger stadsportar och posterar beväpnade vakter vid gränserna medan fascistpatrullerna vakar över vår sk säkerhet?

Ja, vad gör en gammal och litet trött journalist i stället för att bara gömma huvudet under täcket och ge upp?

Hen beger sig ut i Berlins biosalonger, där kampen mot hopplöshet och uppgivenhet ännu pågår! Under filmfestivalen ute i nattmörkret glimtar hoppet till – filmmakarnas motstånd mot tröstlöhet och uppgivenhet! 400 filmer under 10 dagar från 120 länder är väl ett bevis om något att hoppet ännu lever…

I dag hade en italiensk/fransk dokumentproduktion premiär som eventuellt kan tippas bli en Guldbjörnsfavorit, Fuocoammare.  Den skall jag återkomma till, för den är verkligen värd en egen mässa. Men under de här dagarna har filmen visat sin styrka som förmedlare av  berättelser också i mindre filmer, som den här journalisten (och 6000 andra ackrediterade reportrar och fotografer) kanske aldrig annars hade fått ta del av…

I dag såg jag också en nyzeeländsk film, som imponerade med foto och berättargrepp. Trots att den handlade om något för mig helt nytt, maorikulturen på Nya Zeeland på 1960-talet, var den förvånansvärt allmängiltig. Hur en machokultur med starka familjeband kanske på grund av sina starka kvinnor kunde utvecklas och gå vidare…

Mahana heter filmen, en sorts nyzeeländsk västern, mycket spännande och med genomgående goda skådespelare, alla maorier. En av huvudrollerna, den gamla patriarken Tamihana Mahana spelas förövrigt av Temuera Morrison, som också hade huvudrollen i den hittills internationellt bäst kända nyzeeländska filmen, Krigarens själ (Once we were Warriors) från 1994.

I går såg jag en annan dokumentär, inspelad vid gränsen till Kina i norra Burma (som en del föredrar att kalla Myanmar), i ett vanligtvis för omvärlden stängd gruvområde, där burmeser och kineser gräver efter jade i hopp om att hitta den åtråvärda stenen som skall befria dem från slitet och fattigdomen. Det här är ett område, där det glömda inbördeskriget i Burma mellan folkgruppen kachin och Burmas fruktade armé rasade ännu för några år sedan.

City of Jade heter filmen i engelsk översättning och har gjorts av pseudonymen Midi Z. som berättar historien om sin bror, vars hela sitt liv styrdes avtdrömmen om jade. Midi Z´s konstnärliga grepp imponerar och filmen är co-produktion mellan Myanmar, Taiwan och Qatar.

Mariupolis handlar om ett teatersällskap i denna östukrainska stad också bekant från nyheterna, pietetsfyllt gjord av den litauiska regissören Mantas Kvedaravicius.

Men dessa filmer kommer troligtvis aldrig att visas i Finland, om de inte dyker upp på någon av våra festivaler.

Trots att de också tar avstamp i krig, konflikter och fattigdom finns ändå något slag av hopp och framtidstro som en viktig beståndsdel i alla dessa filmer. De handlar alla om människor som inte ger upp, hur omöjlig framtiden och kampen för ett bättre liv än ter sig

Till och med den indonesisk/portugisiska Curucumin, som handlar om en knarksmugglare som till slut avrättas, finns mitt i allt elände och korruption en mänsklig resning som imponerar.

Mörkret i biosalongen känns inte alls så ogenomträngligt som det europeiska mörkret gör när man kommer hem och knäpper på nyheterna…