Berlinbloggen

Martin Schulz kometfart uppåt i den tyska politiken bara fortsätter. Socialdemokraterna har redan gått om kristdemokraterna i opinionsmätningarna och Schulz är populärare än Angela Merkel som nästa förbundskansler.

Men opinionsinstitutens resultat avslöjar också att bara 37% av tyskarna tror att Schulz´ popularitet håller och över 60% antar att uppsvinget är tillfälligt.

What goes up, must come down, alltså…

Schulz-fenomenet säger trots allt kanske mera om den tyska socialdemokratins långvariga nedgång än om den färska toppkandidatens personliga karisma.

Förbundskansler Angela Merkel har självklart dominerat alla tre regeringar hon har lett – alla tre i koalition med socialdemokraterna som sk juniorparti. Under de gångna drygt 11 åren har hon fört sitt CDU mot mitten och SPD har navigerat åt samma håll till den grad att man ibland har undrat vad som egentligen är social- och vad kristdemokratiskt.

Socialdemokratin hierzulande har verkligen inte mått bra av en partiledare efter den andra med titeln vicekansler har stått i Merkels skugga. Angela Merkel är känd för att ha oskadliggjort alla sina egna “kronprinsar” och en kronprisessa därtill, som under årens lopp har utmanat hennes ledarskap eller haft för “höga ambitioner.” Roland Koch, Jürgen Rüttgers, Christian Wulff, Julia Klöckner. Wulff gjorde hon till president, (med katastrofalt resultat) men kommer någon ihåg de andra?

Schulz har överhuvudtaget inte tagit ställning för eller emot någon koalitionsregering. Men han har sagt att han inte tänker sälla sig till sällskapet på “vicekanslernas kyrkogård”.

Dessutom säger han att han siktar på att bli kansler. Det har ingen av SPD:s tidigare kanslerskandidater under Merkels era kunnat säga utan att det uppfattats som ironi.

Annars starka politiker som Peer Steinbrück eller i synnerhet Frank-Walter Steinmeier hade ingen chans som partiets toppkandidat. Det måste ha känts oerhört frustrerande. Vilket till en del förklarar nuvarande ordföranden Sigmar Gabriels ovilja att ställa upp.

I mars utses Martin Schulz till SPD:s ordförande, vilket stärker hans plattform. Eller åtminstone kompenserar det handikapp det innebär att inte sitta i Förbundsdagen.

För att sammanfatta vad Schulz hittills har sagt, är kanske den största skillnaden att  han går mera rakt på sak än tyska politiker brukar. Han vill ha ”rättvisa skatter” och tänker ta  itu med skatteflykten. Det har hög prioritet, säger Schulz. Han vill uppmuntra utbildning. Studier skall vara gratis från dagis till universiteten. Klimatet är också ett stort tema. “Det är vi skyldiga våra barn och deras efterkommande”.

I flyktingfrågan är Schulz också klar. – Människor som flyr terror och krig behöver skydd, säger Martin Schulz. Men de som får asyl måste fördelas inom EU. Varje EU-land måste ta sitt ansvar. Här går Schulz längre än Merkel; EU-länder som fortfarande vägrar att ta emot flyktingar, får förbereda sig på att få minskat EU-stöd. Den frågan står på agendan i Schulz´ kommande regering. Schulz går hårt ut mot Europas högerpopulister och säger att “AfD, Alternative für Deutschland, inte är något alternativ utan en skam för landet.” Vart en blind nationalism kan föra, har vi upplevt under den första delen av 1900-talet. “Bålverket mot en våldsam nationalism har tre bokstäver”, säger Schulz, ”SPD”.

Schulz är en bra talare. Han är också kvick och humoristisk.

På argumenten om att han inte har regeringserfarenhet säger han att “det hade inte Barrack Obama heller.”

Och blev Obama inte en bra president?

Som gammal kommunalpolitiker vet Schulz “vad som berör människor”.  Schulz har flere gånger betonat att det är viktigt att att en förbundskansler inte bara förstår vanliga människors behov och förhoppningar, utan verkligen i grunden kan känna en djup empati för dem.

“Har man varit borgmästare i elva år i en småstad”, säger Schulz, “vet man vad det är som får igång människorna.”

Nu har Martin Schulz sju månader och två veckor på sig att föra ut dessa tankar till väljarna.

Att övertyga dem om att det inte bara vackra tal utan också konkreta  handlingar som han vill genomföra.

Schulz är snäppet radikalare än sina föregångare men inte radikalare än att han inte skulle attrahera mittenväljare – där den största delen av de“vanliga människorna”finns.

Val vinner man bara i mitten, sade redan Gerhard Schröder på sin tid. Han gick sedan för långt högerut med sin Agenda 2010, som skulle reformera det tyska socialsystemet. Läs: skära i villkoren för de mest utsatta. Då dök en Angela Merkel upp som en pålitligare figur i den frågan. Borgarna föredrog naturligtvis kristdemokraterna och “de vanliga människorna” förlitade sig på att Mutti skulle ge “reformerna”  ett mänskligt ansikte.

Men det mest radikala med Martin Schulz är att han inte utesluter en röd-röd-grön regering.

Därmed har Schulz lyft upp katten på bordet och brutit ett tabu, som har gällt allt sedan Förbundsrepublikens grundande 1991.

Röd-röd-grön betyder SPD, die Linke och de Gröna.

Hittills har inte die Linke ansetts kunna vara med i en regering på förbundsnivå, även om de sitter i många delstatsregeringar.

Men om alternativet igen är ett upprepande av den Stora koalitionen, CDU och SPD, som i praktiken har gjort oppositionspolitiken fullständigt tandlös de gångna tolv åren, kan detta totalt nya alternativ eventuellt locka die Linke att kasta en del gammal ballast överbord eller SPD att slutligen manövrera någon grad vänsterut.

För tidigt att säga. Die Linke har redan en ny generation av radikalvänsterpolitiker.

Katten sitter i varje fall på bordet och möjligheterna diskuteras och sonderas.

Redan det känns litet radikalt i Merkelland.