Berlinbloggen

Angela Merkel kämpar i motvind igen och den här gången är blåsten hård nog att fälla även den starkaste fura.

Bara inte Frau Merkel. Trots alla odds, klarar hon sannolikt också den här omgången men det gäller att att hålla god min i elakt spel. I det spelet har Angela Merkel under de gångna tolv åren visat sig vara en mästare.

Det här veckoslutet har de tröga tyska regeringssonderingarna gått in på slutrakan.

Efter kristdemokraternas dåliga resultat i förbundsdagsvalet i september har förbundskanslern bara ett alternativ; att sy ihop en regering med systerpartiet CSU, friliberalerna FDP och de Gröna.

En sk. Jamaika-regering. Alltså vad? Ja, partifärgerna är svart, grön och gul, samma som den karibiska önationens flagga.

Emellertid passar dessa partier sällsynt illa ihop. Det nyliberalt marknadsinriktade FDP och Die Grünen är som från helt skilda världar. Ändå har man under snart fyra veckors sonderingar visserligen kunnat enas i en hel del frågor. Forskningen, utbildningen och t o m ekonomin torde vara klara.

Men i de största tvistefrågorna, flykting- och klimatpolitiken, står partierna fortfarande långt ifrån varandra.

Det bayerska CSU tvingade Angela Merkel redan i valprogrammet att gå med på tak för hur många flyktingar Tyskland kan ta emot.

Merkel bet ihop tänderna; absoluta siffror ville förbundskanslern absolut inte binda sig till. 200.000 slogs fast. Men CSU:s utpressning ledde ändå till den brakförlust som drabbade bägge partier.

Nu krånglar bayrarna med familjeåterföreningarna som gäller syrierna, märk väl, inga andra. Draghjälp har de av FDP, som om möjligt är ännu njuggare inställt än CSU.

Under sonderingarna har man viftat med alternativet att skicka en del syrier tillbaka för att där förenas med sina familjer. T ex Damaskus är tryggt, hävdar FDP och CSU – och avslöjar en stor okunskap om varför och vad största delen av syrierna har flytt ifrån.

På motsatta sidan av den politiska kartan sitter de Gröna. Till flyktingåterföreningar ställer de sig positivt men i klimatfrågor är det frontalkrock med friliberalerna. De Gröna vill ha ett snabbt förbud mot förbränningsmotorna och vill skynda på förnybara energiformer. Där ställer också CSU sig på tvären eftersom bilindustrin motsätter en snabb övergång till el-bilar.

En avveckling av kolkraften är heller ingen snabb affär.

En Jamaika-regering sitter knappast regeringsperioden ut och är minsann inte Frau Merkels önskeregering för sin fjärde regeringsperiod.

Läckor från sonderingarna skvallrar också om dåliga stämningar, dålig personkemi och gräl.

Men det enda alternativet heter nyval och det vill ingen ha. Utom kanske högerpopulistiska AfD, numera Tysklands tredje största parti som kunde kamma hem ett ännu större stöd ifall de etablerade partierna nu snöpligt skulle misslyckas.

Dessutom håller tiden på att ta slut. President Frank-Walter Steinmeier hostade till i lördags och manade till ett snabbare beslut.

Det tolkades genast eventuellt som en ny öppning. En sk. stor koalition mellan social- och kristdemokrater skulle kunna fixas på ett ögonblick, om sossarna kunde övertalas. Hittills har man kategoriskt tackat nej, åtta år som kristdemokraternas sk juniorparti var nog. SPD har fast beslutat att leda oppositionen i förbundsdagen de nästa fyra åren. Men man undrar naturligtvis hurudan prislapp SPD skulle sätta utifall att ändå…