Berlinbloggen

I dag, 171 dagar efter förbundsdagsvalet i fjol valdes Angela Merkel till sin fjärde ämbetsperiod som förbundskansler med 364 röster av 709 möjliga.

Bakom dessa siffror döljer sig förklaringarna till att reaktionerna i dag är rätt ljumma.

Aldrig någonsin har en regeringsbildning tagit så lång tid.

Regeringspartiernas röster är sammanlagt 399. 35 ledamöter har alltså antingen  röstat blankt eller röstat mot koalitionsregeringen, antagligen främst socialdemokrater. SPD:s kommande ordförande Andrea Nahles säger sig vara förvånad för att “leden har nog varit slutna.” CDU:s riksdagsgruppordförande Volker Kauder tyckte att det är bra “att kanslern blev vald i första omgången.” Kauder måtte ha varit nervös. En andra omgång hade i det här skedet varit förkrossande för Angela Merkels försvagade ställning.

Aldrig någonsin har en regeringsbildning heller varit så dramatisk. Hela Tysklands framtid (och största delen av Europas) hängde på 460.000 sossars godkännande av ett regeringsamarbete med CDU och CSU, en sk stor koalition, SPD:s ordförande Martin Schulz gjorde slutligen bort sig och fick gå, partiet splittrades internt och hela socialdemokratins framtid ligger i vågskålen. Tidigare ordförande och utrikesministern Sigmar Gabriel avpolleterades också och inom CDU sidsteppades inrikesminister Thomas de Maiziére oväntat – åtminstone för honom själv.

Så i dag, när de svarta bilarna kört av-och-an mellan Bundestag och presidentslottet Bellevue för alla ceremonier, har få förtjusta tillrop skallat och applåderna är lama.

Kommentarerna till Frau Merkels tredje stora koalitionsregering med kristdemokrater, bajerska kristliga unionister och socialdemokrater är för det mesta axelryckningar att jaha, alltså, samma paket i ny förpackning.

De beskaste uttalandena kommer givetvis från oppositionen. De Gröna är uppgivet besvikna över att klimatpolitiken är så tandlös (vilket den verkligen är), fri(ny)liberalerna FDP säger att regeringsprogrammet innebär ett slöseri med statens pengar och die Linkes ordförande Sahra Wagenknecht säger bitskt att valförlorarna (CDU och SPD) efter månader av förhandlingar lunkar vidare på samma sätt som förr.

Nåja, några nya ministrar, sju kvinnor, nio män, (en kvinna mera än i förra regeringen), en viss “föryngring” med CDU:s Jens Spahn (37) och Julia Klöckner (45) Andreas Scheuer (43), två ministrar från forna DDR, tio helt nya ministrar…

CDU lämnade över flera ministerposter till SPD än i de förra regeringarna, bl a den tunga finansminsterportföljen. En ofrånkomlig eftergift för att alls få de motsträviga socialdemokraterna med i båten. En annan kuriositet är CSU:s partiordförande och tills i dagarna regeringschef i Bayern, Horst Seehofer, (68) som fått ett slags superinrikesministerium, med en “hembygdsavdelning”. Seehofer har varit en högljudd kritiker av Merkels flyktingpolitik – nu basar han för migration och invandring.

Så mycket är gammalt men också nytt. Vad vi i EU nu väntar på är hur Merkel kommer att ta ta itu med de europeiska frågorna och hur samarbetet med Frankrikes president Emmanuel Macron artar sig.

Hittills har Frau Merkel inte avslöjat något om sina tankar i den vägen.

Ännu ett litet kurisorium: AfD-ledamoten Petr Bystron (som varit under övervakning för sina nära kontakter till extremhögergrupper) röstade mot Merkel, fotograferade sin röstsedel och lade ut den på Twitter.

Parlamentets talman, veteranpolitikern Wolfgang Schäuble, gav en skarp reprimand för brott mot riksdagsreglementet och utmätte en bot på 1000 euro.