Berlinbloggen

Tolv timmar efter den stora valsegern svärs han in som Greklands yngsta premiärminister någonsin… Tillsammans med det antieuropeiska och främlingsfientliga partiet Självständiga Greker har hans regering en liten men betryggande majoritet i parlamentet.

Hur de här två nu passar ihop kunde man fråga sig… En gemensam fiende kan ge upphov till de mest osannolika allianser…

Glöm alltså Syrizas tidigare löften om mångfald, jämnställdhet, gay-rights, att skilja kyrkan från staten. Nu är det fajten med EU som gäller…

Tsipras´ valseger heter Svångremspolitiken. Åtstramningarna.

Det inte trevligt att mista jobbet, att få lönen eller den anspråkslösa pensionen nerskuren.

Det är förskräckligt att inte kunna köpa sina barn tillräcklig med mat, det är tråkigt att knappa in också på det lilla man har… Känns inte bra att lämna sitt gamla bostadskvarter för att man inte har råd att bo kvar.

Det inte roligt att avstå från semesterresor och nöjen, inte trevligt att sänka levnadsstandarden, förargligt att vara tvungen att sälja bilen och få en bråkdel av vad man själv lagt ut…

Vem vill betala av på skulder man inte själv har tagit… Obehagligt att känna sig arg och förnedrad över att ens stolta land styrs från Berlin, Bryssel och Washington…

Alla dessa människor , på olika sätt drabbade, har röstat på Tsipras. Medelklassen, arbetarna och de fattiga…

Greken känner sig blåst. Under den senaste 40 åren har två dynastier styrt landet, två partier, högerns Nea Dimokratia och socialdemokratiska Pasok. Bägge byggde på den korruption, som fortfarande är den styrande mekanismen i Grekland. “Rousfeti”, “fakelaki”, “to ladoma” – svågerpolitik, mutor och smörjning.  Utan dem fungerar ingenting i den grekiska samhället. Undra på att greken känner motvilja mot skatter – han betalar redan en hel del med “fakelaki”, “det lilla kuvertet”, för att få tänderna lappade, undvika operationskön, få barnen in i den rätta skolan eller fixa den obegåvade systersonen en tjänst på ministeriet.

Syriza känns i dag som en fräsch vind. Man vill ha en förändring, vilken som helst, bara det blir en förändring.

Syriza var det enda alternativet.

En ny generation vid makten. Ett nytt kort. Ett nytt blad i historien.

Alexis Tsipras har tidernas chans att göra något för sitt land. Han har fått folkets förtroende.

Men även om Tsipras “vinner” i Bryssel, har han inte råd att förlora på hemmaplan. Om han inte är redo att ta itu med det enorma smutsbyket inom den uppsvällda förvaltningen, röja upp bland onyttiga tjänster och de konstgjorda positionerna för de obegåvade systersönerna, riva upp de gamla strukturerna och få ett slut på fifflet, penningtvätten, skattesmitningen, myglet och favoriseringen gör han ingenting gott för sitt land.

Tvärtom, om Alexis Tsipras lyckas utvinna avskrivningar och låneförlängningar utan att skära ner i den “dolda avdelningen” inom den offentliga sektorn är det igen EU som står för fiolerna.

Och man måste medge att en Timo Soini har en viss point. I så fall.